THEN, WHAT DO YOU DREAM OF?

Wednesday, February 5, 2020

Inuti det koncentrerade mörker som blir när de andra somnat är där jag tänker bäst.
Det är då orden kommer till mig, i klarhet och också klara i form. Forsande, färdiga.
Så, om detta, för nu, är mitt Room of One's Own arrangerar jag,
om igen, bordet vid min sida sängen, medan morgonens första kopp te svalnar.
Jag travar böcker & skrivböcker och sätter dit ett stearinljus att ha nära; en låga i natten,
ritar en slarvig spiral från svagt skrap till säkert svart så jag vet att pennan är beredd.
Jag låter bladen bläddra undan under tummen i den vackraste boken, den linneklädda bastanta
som jag tror ska vara tom, sånär som på 500 vita sidor i väntan.
Det är först då jag ser att den har mörklila fläckar i som batikmönster
över sidornas kanter och i pärmen står skrivet med blyerts

Cassius Lemholt Violaris 
gave birth to this book on 11 / 05 / 19
by spilling red wine all over mamma's book.

The wine delicious.
The flavour of the mood bitter.

Papa
x


p.s 


the Candy Boxing Monkey Saga

Cassius - But you're a toy..!
Monkey a.k.a Papa - Yes. But I have a life.
Cassius - Oh. Okey. Then, what do you dream of..?
Du vet hur man kan en älskad's handstil.
(Hans bokstäver är mjuka i kanterna men följer inga regler om vad som borde vara stort eller smått.)
Jag håller runt boken, väger den. Tänker hur annorlunda vårt tillsammans är nu.
Hur vi djupnat in också i varandra, vi två. Någonstans bland dagarna
sedan honom har vi blivit konspiratörer i det osagda,
- lusten i luckor när han sover, att älska då; blickarna av rädsla när han skadat
sig och vi ännu inte vet hur illa; njutet av trängseln tre kroppar skapar i ett badkar;
betydelsen av handen som sträcks ut, fattar den andras under täcket och
kramar till, när han kilat ner sig emellan i mitten; léendena som möts
stolt på trottoaren när han skriker Thank you..! Byeeee..! till ännu en busschaufför;
den rena glädjen när han svarar att hans favorit-dag i veckan är den när dagis hälsar på de
gamla på ålderdomshemmet nedför gatan; hur den andra's röst sjunker och sjunker,
för att försvinna som honung in i natten med Nalle Puh.

Och Du vet hur man vet att man funnit kärnan. Hur man nästan kan
ta på en vetskap när den väl landat i kroppen. Hur självklart det känns.

Det är här jag ska börja. Det är för det här som jag måste börja om.
Det är här mitt nya narrativ inleds. Jag ska fylla hela den vackraste boken.





apa i sin egen kimono
hon levererar blommor med cykel
chokladfärgad kashmir






PRESENCE AND SILENCE HAVE SOMETHING TO DO WITH EACH OTHER

Wednesday, January 22, 2020

'I've been thinking about something for a long time,
and I keep noticing that most human speech - if not all human speech -
is made with the outgoing breath. This is the strange thing about
presence and absence. When we breathe in, our bodies are
filled with nutrients and nourishment. 
Our blood is filled with oxygen, our skin gets flush;
our bones get harder, they get compacted. Our muscles get
toned and we feel very present when we're breathing in.
The problem is, that when we're breathing in, we can't speak.
So presence and silence have something to do with each other.'

/ Li-Young Lee
Jag är här, fast att man kanske inte kan tro det.
På något sätt skriver jag alltid, även när jag inte gör det.
Jag köper pennor och ett långt, sandfärgat nattlinne i siden som
jag aldrig ens provar. Det silkiga är slätare hängande från
en galge på garderobsdörren och jag kan inte refusera
det som aldrig skrivs ner. 
Jag läser istället, andra som får rätt på orden, inuti böcker.
Jag betraktar istället, andra som är vackra i siden, på postade bilder.
Och jag tänker att det är mer än ganska sorgligt. Att det är som att jag håller andan.
Jag varken andas ut liksom med vilje eller tar andetag in djupa nog.
Och jag tänker att jag vill ta plats, på mitt vis, så som är jag.
Jag vill berätta för poeten att visst finns det ett ord, ett som vi
ibland säger på ett alldeles särskilt sätt på svenska,
precis samtidigt som vi andas in.

JA.






RUM FÖR DIG

Wednesday, October 16, 2019


My life is nothing but room for you, I said.

-
Orden ur Kurt Vonnegut's roman Mother Night 
har följt mig i flera veckor. Boken handlar inte alls om moderskap,
men meningen My life is nothing but room for you genljuder i hela mig och
det är som att den säger allt, med bara några ord, om att vara mamma.
Han som visade sig vara Cassius bodde bakom mina revben
och förblir hittills den enda som hört mitt hjärta slå från insidan.
Jag var vansinnigt illamående ungefär dygnet runt, i nästan tre månader
och det följdes av ett virus. Fjällros på svenska. Låter som en
vackert sval blomma, men den satte min hud i brand.
Jag höll nävarna knutna i månader för att inte klia
och räknade veckorna som beräknades återstå av giftigt röda rosor
blommande envist över blek vinterhud; från sköra nyckelben
till höftben sakta vidgandes, i hans namn.
Han kom till oss en Söndag, i ett rum i höjd med molnen.
Regnet hängde i dem, allt var svullna grå kulisser
just utanför de stora fönstren där ljus brann stilla i vad som
föreföll oändlighet. Fiskmåsarna flög i cirklar utanför
och jag flöt.

Flöt på rygg i det varma vattnet
som om jag kunnat göra också det i all oändlig tid.
Flöt med vänster näve knuten om min man's händer och
höger om min lillasysters. Med min egen mamma's ord i ryggraden.

Du måste kunna flyta, Hannah.
Simma är också bra.. men Du måste mest av allt kunna flyta.
Att flyta är att överlämna sig. Flyta först. Sedan älska.
Så sa hon. Det ena kan inte existera utan det andra.
Nu delar vi rum. Ett rymligt som vetter mot bakgårdar,
vindlande gamla brandtrappor och vår vilda lilla trädgård.
Vi har vår stora säng och han sin lilla.
Jag tänder den generösa papperslampan om kvällarna,
den har fel kontakt och behöver en transformator som gör
att dess ljus flimrar som vore den ett enormt stearinljus.
Christian läser Nalle Puh med rösten jag föll för innan
vi ens träffats och vi slumrar alla tillsammans, nära.
Först senare bär vi över Cassius och drar baldakinen om honom,
hans lilla säng och sömnen, som om ett eget väsen.

Jag har inga tvivel där inget skaver.
Det där är mitt trygga rum som mamma.
Att jag inte funderar så mycket över hur saker borde vara,
eller hur andra gör, så länge det fungerar för oss.
Så länge det flyter. Att älska finns det alltid rum för.
Mitt lugn tror jag är hans tryggaste rum.
Mina ledsna, oroliga försöker jag vara ärlig med,
så länge han frågar. Han är mörkrädd.
Vi går genom den långa hallen efter att ha borstat tänderna.
Jag håller honom och vi tänder inga lampor.
Hans ansikte är tätt mot mitt när jag säger att
det är samma rum vi är i. Bara utan ljus bara just då.

Mitt liv är ingenting annat än rum för Dig.

Det går inte att ta tillbaka den plats han tagit. Inte heller när
han är iväg. Mitt ledsna lever där, i oron kring att det
inte riktigt finns plats för allt på en gång,
i att jag inte hittar tillbaka till mina alldeles egna rum.
Något säger mig, när jag väl sätter ord på det nu,
att det är ordet och tanken tillbaka som ska bort.

  Jag kan inte gå tillbaka, bara skapa nya rum i det liv vi har nu.
De får vara i ett lite mer slitet hus, vara mellan bredare höfter,
tröttare ögon och halvfärdiga meningar. Jag skulle bara
lyssna på mig själv. Det är samma rum. Bara i annorlunda ljus.
Jag tänker att det är så det är med de största kärlekarna i våra liv.
De intar alla rum och vi blir aldrig de samma som innan.
Och då är det precis som det ska vara.








jag samarbetar med det danska märket bonét et bonét
{jag gör den typen av 'collabs' uteslutande när jag tycker om ett märke
och bara kring de saker eller plagg jag älskar och annars hade köpt}
därifrån kommer cassius säng, sänglinne och sänghimmel
| de olika snäckformade kuddarna är från fantastiska tamar mogendorff
| den bruna pyjamasen kommer ifrån soor ploom
| stickat och övriga plagg är bonét et bonét










NÄR INGEN SER

Friday, October 4, 2019



Halva sommaren var naken och precis allt med henne var enkelt.
När Juli och Augusti var upptagna med annat slutade han med blöjor,
bara så. Nu finner jag att det är något med minimala kalsonger
som berör mig oändligt. Jag köper dem i ekologisk bomull, silke och
ull som om våra liv hängde på skör, oblekt tråd. När ingen ser sprättar jag
av etiketterna bak med min vassa lilla guldiga sy-sax, den som
ser ut som en fågel och som aldrig får se nån' annan action än
frigörandet av etiketter. När vi systrar var små tog mamma bort varenda
lapp i våra kläder. Eller vände plagg ut och in. Nu finner jag att
de mest slumpvisa saker går i arv. Som att inget alls får lov att klia.
När ingen ser pratar vi om hans dagar.
Nu finns stunderna som är bara hans och hur han sett dem.
Jimmy wasn't at the nursing home today. Where has he gone..? 
En gång i veckan går dagisgruppen till ålderdomshemmet på samma gata.
De allra yngsta och de allra äldsta spelar piano och berättar historier för varandra.
Och så klipper de ut hjälte-masker i färgglatt papper.
Cassius hjälte och favorit-farbror är Jimmy.
Vi ser på varandra över bordet, vi som ska föreställa vuxna.
Vem var där när Jimmy gick förlorad..? hinner jag tänka på ett ungefär.
Cassius tänker vidare, högt.

If I get really old, then I will die. 

(paus)

I don't like that part.

Det är då jag hoppas att min dödsångest inte ska vara ärftlig.
Jag förblir tyst och Christian berättar obekymrat om sin version av
vad som händer efter döden. Om the Big Party in the Sky.
När ingen ser ska jag erövra den tron, att det är dit vi ska, till det
största kalaset av dem alla, ett evinnerligt. Efteråt.
Just då försöker jag mest se modig ut och provar att avleda med att titta en
klunk rött djupt i ögonen. Men då ser de mig ju ändå. Min familj.

När ingen ser studerar jag mina händer.
Om Cassius frågar är de skapade av solen, när jag läser dem
för mig själv är de av ålder. Det krävs ingen avkodning av märkena
eller av utrymmet mellan dem, men i hans värld
{eller är det i min..?} vill jag få förbli solen ett tag till, snarare än
dess fläckar. Jag vill vara det stark som håller hans trygg.
Min ofullkomlighet kan jag visa honom. Men inte i det som bara är på ytan.

När ingen ser gräver jag naglarna djupt in i handflatorna när det känns
som att inte en själ lyssnar klart på mina meningar till deras slut.

När ingen ser lösgör sig tårar från känslan av misslyckande,
mitt i mejerigången i mataffären, när Cassius vägrar komma med mig
och istället sitter envist på huk och studerar plast-tandborstar som ser ut
som temperamentsfulla monster.
Jag sveper förargat bort gråten med baksidan av pekfingrarna.

När ingen ser dansar vi alla tre i köket, i tät omfamning
med Cassius på vars en arm mellan oss och ansiktena nära,
mumlandes I love you i vår egen korus.

När ingen ser stryker jag min egen kind.


'Yes, Mother. 
I can see that you are flawed. You have not hidden it.
That is your greatest gift to me.'

- Alice Walker



  





no1 | 'bucket hat' i linne från okounger
no2, 4 & 5 | naturligt halsband i 'rå' matt bärnsten
{vet inte om det är det, men han var den enda utan ett enda
myggbett i somras - också okounger}
no4 & 5, 6 & 7 | 'nikkou' byxor från illoura the label
no6, 7 & 8 | kuddar 'shell pillows' från tamar mogendorff