RUM FÖR DIG

Wednesday, October 16, 2019


My life is nothing but room for you, I said.

-
Orden ur Kurt Vonnegut's roman Mother Night 
har följt mig i flera veckor. Boken handlar inte alls om moderskap,
men meningen My life is nothing but room for you genljuder i hela mig och
det är som att den säger allt, med bara några ord, om att vara mamma.
Han som visade sig vara Cassius bodde bakom mina revben
och förblir hittills den enda som hört mitt hjärta slå från insidan.
Jag var vansinnigt illamående ungefär dygnet runt, i nästan tre månader
och det följdes av ett virus. Fjällros på svenska. Låter som en
vackert sval blomma, men den satte min hud i brand.
Jag höll nävarna knutna i månader för att inte klia
och räknade veckorna som beräknades återstå av giftigt röda rosor
blommande envist över blek vinterhud; från sköra nyckelben
till höftben sakta vidgandes, i hans namn.
Han kom till oss en Söndag, i ett rum i höjd med molnen.
Regnet hängde i dem, allt var svullna grå kulisser
just utanför de stora fönstren där ljus brann stilla i vad som
föreföll oändlighet. Fiskmåsarna flög i cirklar utanför
och jag flöt.

Flöt på rygg i det varma vattnet
som om jag kunnat göra också det i all oändlig tid.
Flöt med vänster näve knuten om min man's händer och
höger om min lillasysters. Med min egen mamma's ord i ryggraden.

Du måste kunna flyta, Hannah.
Simma är också bra.. men Du måste mest av allt kunna flyta.
Att flyta är att överlämna sig. Flyta först. Sedan älska.
Så sa hon. Det ena kan inte existera utan det andra.
Nu delar vi rum. Ett rymligt som vetter mot bakgårdar,
vindlande gamla brandtrappor och vår vilda lilla trädgård.
Vi har vår stora säng och han sin lilla.
Jag tänder den generösa papperslampan om kvällarna,
den har fel kontakt och behöver en transformator som gör
att dess ljus flimrar som vore den ett enormt stearinljus.
Christian läser Nalle Puh med rösten jag föll för innan
vi ens träffats och vi slumrar alla tillsammans, nära.
Först senare bär vi över Cassius och drar baldakinen om honom,
hans lilla säng och sömnen, som om ett eget väsen.

Jag har inga tvivel där inget skaver.
Det där är mitt trygga rum som mamma.
Att jag inte funderar så mycket över hur saker borde vara,
eller hur andra gör, så länge det fungerar för oss.
Så länge det flyter. Att älska finns det alltid rum för.
Mitt lugn tror jag är hans tryggaste rum.
Mina ledsna, oroliga försöker jag vara ärlig med,
så länge han frågar. Han är mörkrädd.
Vi går genom den långa hallen efter att ha borstat tänderna.
Jag håller honom och vi tänder inga lampor.
Hans ansikte är tätt mot mitt när jag säger att
det är samma rum vi är i. Bara utan ljus bara just då.

Mitt liv är ingenting annat än rum för Dig.

Det går inte att ta tillbaka den plats han tagit. Inte heller när
han är iväg. Mitt ledsna lever där, i oron kring att det
inte riktigt finns plats för allt på en gång,
i att jag inte hittar tillbaka till mina alldeles egna rum.
Något säger mig, när jag väl sätter ord på det nu,
att det är ordet och tanken tillbaka som ska bort.

  Jag kan inte gå tillbaka, bara skapa nya rum i det liv vi har nu.
De får vara i ett lite mer slitet hus, vara mellan bredare höfter,
tröttare ögon och halvfärdiga meningar. Jag skulle bara
lyssna på mig själv. Det är samma rum. Bara i annorlunda ljus.
Jag tänker att det är så det är med de största kärlekarna i våra liv.
De intar alla rum och vi blir aldrig de samma som innan.
Och då är det precis som det ska vara.








NÄR INGEN SER

Friday, October 4, 2019



Halva sommaren var naken och precis allt med henne var enkelt.
När Juli och Augusti var upptagna med annat slutade han med blöjor,
bara så. Nu finner jag att det är något med minimala kalsonger
som berör mig oändligt. Jag köper dem i ekologisk bomull, silke och
ull som om våra liv hängde på skör, oblekt tråd. När ingen ser sprättar jag
av etiketterna bak med min vassa lilla guldiga sy-sax, den som
ser ut som en fågel och som aldrig får se nån' annan action än
frigörandet av etiketter. När vi systrar var små tog mamma bort varenda
lapp i våra kläder. Eller vände plagg ut och in. Nu finner jag att
de mest slumpvisa saker går i arv. Som att inget alls får lov att klia.
När ingen ser pratar vi om hans dagar.
Nu finns stunderna som är bara hans och hur han sett dem.
Jimmy wasn't at the nursing home today. Where has he gone..? 
En gång i veckan går dagisgruppen till ålderdomshemmet på samma gata.
De allra yngsta och de allra äldsta spelar piano och berättar historier för varandra.
Och så klipper de ut hjälte-masker i färgglatt papper.
Cassius hjälte och favorit-farbror är Jimmy.
Vi ser på varandra över bordet, vi som ska föreställa vuxna.
Vem var där när Jimmy gick förlorad..? hinner jag tänka på ett ungefär.
Cassius tänker vidare, högt.

If I get really old, then I will die. 

(paus)

I don't like that part.

Det är då jag hoppas att min dödsångest inte ska vara ärftlig.
Jag förblir tyst och Christian berättar obekymrat om sin version av
vad som händer efter döden. Om the Big Party in the Sky.
När ingen ser ska jag erövra den tron, att det är dit vi ska, till det
största kalaset av dem alla, ett evinnerligt. Efteråt.
Just då försöker jag mest se modig ut och provar att avleda med att titta en
klunk rött djupt i ögonen. Men då ser de mig ju ändå. Min familj.

När ingen ser studerar jag mina händer.
Om Cassius frågar är de skapade av solen, när jag läser dem
för mig själv är de av ålder. Det krävs ingen avkodning av märkena
eller av utrymmet mellan dem, men i hans värld
{eller är det i min..?} vill jag få förbli solen ett tag till, snarare än
dess fläckar. Jag vill vara det stark som håller hans trygg.
Min ofullkomlighet kan jag visa honom. Men inte i det som bara är på ytan.

När ingen ser gräver jag naglarna djupt in i handflatorna när det känns
som att inte en själ lyssnar klart på mina meningar till deras slut.

När ingen ser lösgör sig tårar från känslan av misslyckande,
mitt i mejerigången i mataffären, när Cassius vägrar komma med mig
och istället sitter envist på huk och studerar plast-tandborstar som ser ut
som temperamentsfulla monster.
Jag sveper förargat bort gråten med baksidan av pekfingrarna.

När ingen ser dansar vi alla tre i köket, i tät omfamning
med Cassius på vars en arm mellan oss och ansiktena nära,
mumlandes I love you i vår egen korus.

När ingen ser stryker jag min egen kind.


'Yes, Mother. 
I can see that you are flawed. You have not hidden it.
That is your greatest gift to me.'

- Alice Walker



  





no1 | 'bucket hat' i linne från okounger
no2, 4 & 5 | naturligt halsband i 'rå' matt bärnsten
{vet inte om det är det, men han var den enda utan ett enda
myggbett i somras - också okounger}
no4 & 5, 6 & 7 | 'nikkou' byxor från illoura the label
no6, 7 & 8 | kuddar 'shell pillows' från tamar mogendorff








SOMMARENS OLIDLIGA LÄTTHET

Thursday, September 26, 2019


Jag samlar sommarens fotografier till tryck och tänker,
jag älskade havremjölken. Den lena, lite söta.
I ett kök, frasigt bröd ur varm ugn,
familjen rör sig i cirklar höjande sina glas.
En pojke i kimono, jag stryker, försäkrar mig om det ljuva. Vi pratar
om sådant vi inte brukar. Sanningar som förr varit som om
omöjligt tunga gamla släktporträtt plockas plötsligt upp med lätthet nu,
samlas som om barnteckningar på naturligt papper, satta utan ordning
med små glittriga stift, i skira sjok överallt på våra tunna väggar.
Frukostbord som verkar stå dukade för evigt,
alltid någon som sitter kvar med en bok medan den stora
presskannan kaffe sakta töms i sköra små koppar. Stearinljus brinner
ner eller upp, timme efter timme i dunklet och svalkan innanför
tjocka stenväggar. Solen brinner ikapp utanför dem.
Bad i sjöar med porös botten och tass-badkar så tungt jag är rädd
att det ska rasa igenom gamla trägolv. Läcka vitt skum, oss
och mjölkigt vatten ner i okända källarrum.

Någon säger att i Augusti infaller deras sanna nyår.
Jag tänker inte så mycket på det förrän September tar vid.
Först då tänker jag på S o m m a r e n.
Den vidsträckta, översinnliga, den på naken och fri fot.
Immiga mobiltelefoner glömda bland fuktiga badhanddukar,
slummer sisådär när månen börjar synas blek eller solen blir för skarp,
vad och vart klockan är har vi glömt någonstans en dag i Juni
och Juli är uppmätt i stunder bara mellan när huden behöver
ny solkräm och lockarna till slut behöver redas ut.
Först i September tänker jag alls på tiden igen.
Också på att nu tar en annan tid vid.
Jag samlar vidare bland fotografierna som ska tryckas.
Jag har fler ögonblick ur vardagen fångade sedan sommaren började
än någonsin förut. En dag ska de påminna mig om något,
måhända kommer jag inte helt kunna sätta fingret på det då,
kanske kommer jag stryka stunderna, försäkra mig om det ljuva.







foto no1 | cassius har mini kimono från bonét et bonét
foto no2 | bästa flaskan någonsin för mjölk, i glas och naturligt gummi
{önskar jag funnit dessa när först vi behövde dem} - baby quoddle
foto no3, 5, 7 & 9 | vit pyjamas 'pepijin' från liilu
foto no4 | 'swaddle' från bonét et bonét upphängd mot ljuset
i christina's vackra hus på österlen där vi bodde ett tag
{se fler, fantastiska, bilder därifrån här om Du vill}
foto no8 | cassius's kammar i naturligt horn som inte bryter
sönder håret kommer från bonét et bonét.
foto no12, 13 & 15 | långa nattskjortan och mjukaste
manchester pyjamasen kommer också från bonét et bonét
foto no11 | stråhattarna, från okounger, gick från
huvud till huvud hela sommaren