BLEKHETEN

Saturday, January 5, 2019


Jag vilar inte längre i sömnen. Ändå är den total, slukar mig
hastigt och helt tanklöst, som om hade den inte alls med mig ens att göra.
Den slukar mig också hel, en hydra med ett enda svart gap.
Hon är intakt med alla sina huvuden först därpå. På min insida och på
sömnens insida håller hon mig fullkomligt i otyglade drömmar.
Tränger sedan ut mig i en enda, ensam slipprig rörelse, - abrupt och
i ultrarapid på samma gång, som en födsel. Och jag är blek
och ny och hundratals år gammal i en och samma stund. 

Det blir inte lättare efter en jul och nyår av vila, det blir svårare.
Under Januari's första morgnar är jag trött innan jag ens kasat ner från vår höga säng.
Blicken fastnar i det lila nät av spindelådror som bildats över mitt vänstra lår.
Fastnar i blekheten. Ljuset vill inte ha mig. Så jag sitter kvar, med fötterna
svävande ovanför golvet. Mellan hud och trä; den enda decimeter av
något alls som är enkel.




/

fotografiet är arbete för makers and muse



DÖDA POETERS SÄLLSKAP

Wednesday, December 5, 2018





När jag var liten läste pappa Tusen och en Natt för oss systrar,
alla i en enda röra i den stora sängen. Scheherazade vävde in berättelse efter
berättelse i sagor för sultan Shahriar, en natt i taget, i tusen och en saga;
för att förlänga sitt liv. Ännu en natt får hon leva för att han ska få höra sagans slut.
Pappa fick läsa och läsa och läsa, kanske i tusen och en natt, tills vi
somnade bort och det satte sig någonstans i min ryggrad att älska berättandet.
Därefter läste jag Sagan om Ringen på egen hand och skrev långa kärleksbrev
till Tolkien {varpå jag grät i två dagar när mamma berättade att han var död
och att det nog inte skulle bli mycket av en brevväxling}.
På helgerna var det biblioteket vi åkte till som familj, det största som låg närmast oss då.
Därinne spreds vi för en vind jag fortfarande kan känna doften av.
 Doften av en hel byggnad böcker, ett hus av tusentals världar.
Pappa försvann alltid upp i caféet där han bredde ut de stora dagstidningarna
till kopp efter kopp av nattsvart kaffe. Mamma är ett mysterium. Kanske försvann
hon in bland de labyrintlika raderna av bokhyllor och lät sig slukas upp.
Hon är fortfarande den som vet precis vilken bok jag kommer tycka om allra mest.
Lillasyster låg på rygg med sina långa, taniga ben {för övrigt min för eviga avund}
spretande över den röda sammetssoffan i det inglasade rummet där man
kunde lyssna på ljudböcker, enorma hörlurar över rågblond oreda.

Jag minns inte mig själv där på biblioteket. Jag minns bara känslan.
Jag vet inte vad jag letade efter eller vilka böcker jag lånade med hem,
men jag tänker att allt det där är det som gjort att mina kotor
bildar som om en bokrygg. Nu ska den stå rak och emot för mycket
tid framför olika skärmar i min roll som mamma. Jag balanserar mellan
iPad-förmaningar och den förundran över böcker jag vill föra vidare,
på en rätt så skakig lina känns det som ibland.

Cassius och jag är ensamma hemma en novemberkväll.
Vi ligger i den stora sängen bland böcker och magasin,
har travar av varma tekoppar och mjuka clementiner vid vår sida.
Hans böcker är fortfarande mest av det klumpiga slaget, med blad så
tjocka att man vill tro de är fler och kanske är dem ihopklistrade av clementin.
Långt mellan meningarna och nära till skratt.
Mina har det där så skira pappret att man nästan får en spegelvänd förhandstitt
av sidan som ska komma och ändå måste gå tillbaka och läsa om för att
hänga med {eller så är det där bara jag}. Tillslut somnar han bort
och jag rullar upp ärmen på min kofta, makar mig försiktigt närmare så att
vår hud möts. En räv gråter någonstans bland bakgårdarna och det är
kanske det sorgligaste ljud som finns.

En förlorad unge säger dem, - det är därför mamman skriker så.

Jag stryker Cassius panna i det gyllene skenet av gatlyktan utanför
och tänker på ett citat jag sparat på en egen skärm.

Promote what you love instead of bashing what you hate.

Så. Som jag ska läsa för Dig. Älskade unge. Kanske i tusen och en natt.
Och så ska vi posta Dina kärleksbrev i den höga, röda brevlådan här på hörnet.
Jag lyfter Dig tills Du når den svarta glipan själv.
Brev till påskharen som sist, eller till författare, också dem som är döda.
Mamma är ganska stark så, hon har sagor i ryggen.







konst | fotografiet i ram är madame fragonard no 1 av anna malmberg
sängkläder | midnatt home






PARFYM

Friday, October 12, 2018



Det första minnet jag kan hitta i mig själv av en parfym är flyktigt, men av patchouli.
Hon var min barndoms bästa väns mamma och hon doftade av något dyrt, matt & jordigt.
Jag minns henne i en alltid perfekt klippt, glansigt mörkröd page och med
skräddarsydda, strikta kostymbyxor till silkiga, ljuva knytblusar.
  Jag var runt sju och hade ofta mina kläder ut och in {oklart varför} och hon var
på en och samma gång allt som var exklusivt, kvinnligt, lätt, mystiskt och svalt, i ett.
De kvinnor jag var van vid hemifrån färgade garn på stranden och cyklade överallt.
Hon klev, i en enda svepande lätt rörelse och utan att någonsin få de höga klackarna dammiga
av gruset på deras uppfart, - i en av deras stora blanka bilar och försvann.

Hela hennes väsen är ett enda försvinnande för mig. Nedför en av deras långa
korridorer, ut ur deras poolhus, aldrig där när vi åt frukost.
Men mest av allt minns jag hennes doft. Fortfarande idag när jag känner doften
av patchouli är det som att jag själv på samma gång jordas och avdunstar.

Min barndoms bästa vän.
Kanske är det den så tydliga och stora skillnaden mellan min barndom och hennes,
mellan den kvinnliga närvaron där mot den kvinnliga närvaron hemma,
som gör att jag än idag dras till doften av patchouli, men känner som att den inte är för mig,
- som gör att jag aldrig väljer den på flaska åt mig själv. Doftminnen och luktsinnet
sägs ju vara det enda sinnet som går rakt in. Inga filter, inga processer,
bara rakt in i hjärnans emotionella centrum.

Kanske är det därför inget gör så ont att ha för sig i saknad, som att
begrava ansiktet i skjortan fortfarande doftande av någon man älskar och förlorat.
Kanske är det därför jakten på den perfekta doften alltid fortsätter.

Under just min fortsatta jakt provar jag nu lite nya dofter för i höst.
Dels en mystisk sak som jag fått namnet på efter att inte kunnat låta bli
att fråga inte mindre än tre främlingar på diverse hang outs i London's nattliv
vad för fantastisk doft är det där..?
Det visade sig vara samma varje gång och dessutom en sån' där
'icke parfym - parfym' med endast en molekyl. En sån' där som
bestämmer helt på egen hand om Ni är gjorda för varandra
och sedan kommer och går som den vill.

"En känsla mer än en doft" säger skaparen Geza Schoen.

Kännetecknet för den här gåtan till doft, är att Du själv inte kan
känna den mer än några sekunder, sedan slutar den registreras och bara
andra kan känna den på Dig. Det återstår att se om den typen av relation är en
jag vill vara i nu för tiden, hur många jag än kommer på med att stå och
nosa mig i nacken, med något glansigt i blicken, i diverse café-köer.
Jag får återkomma i frågan om just den.

Och ändå, i kontrast till gåtor och dyra parfymhus alltså, så är det ju,
igen, tillbaka så mycket till våra faktiska emotionella center.
Den sommar jag mötte min kärlek bar jag bara en lätt 'body mist',
en av de där fyndpris-flaskorna från & other stories.
Tidigare i somras höll jag på att sortera och fann den där flaskan och,
kanske i ett rus av nostalgi, sprejade jag den i luften och ner över mig,
för första gången på några år och det förflyttade mig ta mig tusan
hårt tillbaka till den sommaren, - & till och med just känslorna vi bar
under de där veckorna och månaderna.
Jag glömde att jag hade tagit den på mig, tills han kom innanför
dörren senare på kvällen och kysste mig med en inandning och ett direkt
You smell amazing, darling..! What IS that..? bokstavligt talat hämtande andan.

Nu packade jag den med mig och bar den igen hela sommaren,
i någon slags längtan. Och den är numera både en viskning av en
påminnelse om den nästan lite overkliga, dionysiska sommaren 2018,
vid sidan av den kraftfulla stämman av de där inledande dagarna av oss.



Vilken är Din signaturdoft..?
- MEST FÖR ANDRA PARFYMNÖRDAR | DOFTER UR BILDERNA -


BYREDO - jag är allra svagast för deras Bal d'Afrique och Gypsy Water
men har övergett Byredo på sistone, tycker inte att dofterna håller på huden
{trots testande av att först mjukgöra och 'förbereda' med deras motsvarande lotions}.

Miller Harris - Feuilles de Tabac är min mans och doftar just tobak.
'Inspirerad av den rökiga atmosfären i Saint Germain' är den en blandning av
trä, honungslena tobaksblad & tonkabönor. Blir pirrig i magen av den här
men den är ju hans, inte min. Kanske är det för att den innehåller,
just det, - patchouli.

DOLCE & GABBANA - ur serien Anthology, som inspirerades av
tarotkort & deras tecken, har jag nummer 3 L'Imperatrice.
Rosa cyklamen och rabarber till en början och minnet av en lätt, somrig
cocktail på ett konstgalleri på Manhattan. Musk och rosépeppar gör
att jag kan bottna, är inte så bara 'fruktig' eller 'blommig' av mig.

ROOTS ROSE RADISH - den vita snäckan i de här bilderna är
en av Los Angeles baserade Roots Rose Radish's "solid perfumes".
Ännu ett val baserat på doftminne tänker jag när jag läser beskrivningen
att den är för 'Salt of the Earth people', firmly grounded and sensual
och så igen, - med patchouli. Jag tycker om hur den torkar in till
den läderaktiga doften av hud som bara vidrörts av blommor.

LE LABO - 'alla andra' älskar Le Labo. Jag vill älska Le Labo.
Deras manifest, deras fotografier, deras butiker, deras närvaro
på instagram {både Le Labo Fragrances och Overheard Le Labo} är som
upplagt för min kärlek och hängivenhet. Jag var okaraktäristiskt försiktig och
beställde ett av deras 'upptäckar-set'. Både Bergamot och Thé Noir 29
var jag helt övertygad skulle vara no brainers för mig som har
just earl grey och bergamott som två av mina favoritdofter i världen.
Men det klickade inte. En andra och tredje dejt får det bli för att känna efter.

bamford - när vi bodde på Daylesford Organic Farm i Cotswolds
i höstas, ingick en behandling på deras bamford haybarn spa.
Utanför vår 'stuga', the Woodstore, på parkeringen trängdes bara de största
terrängbilarna med de minsta, vackraste vintage modellerna
av Porsche 911 och Kate Moss kan ha flimrat förbi.
Det var lite surrealistiskt nästan att gå och handla till middagarna,
i den stora, kyliga gårdsbutiken. Lite som att ha klivit rakt in i
en engelsk film med excentriska biroller ur aristokratin.
Jag uppehöll mig länge i vindelen för att tjuvlyssna på de mest
fantastiska diskussioner om ostron runt fiskdisken.
Ett minne av de finaste av dagar med familjen ville jag
ha med hem och det landade på bamford's One Evening.
Imponerande hur något beskrivit som ett 'lätt doftsatt vatten'
stannar över natten, - & minst ännu en dag på huden.
Rökig, träig och varm påminner den mig om nyförälskade nätter
runt tonårens majbrasor på stranden och första kyssar. Doften av ens
hud när man somnade väl hemma, långt senare,
- besjälad Du vet..? Genomsyrad av glöd.

ORTIGIA - det lilla parfymhuset på Sicilien. Två speglade leoparder
dekorerar Fico d'India med doft av pudriga fikon och cederträ.
Parfymerna är destillerade ur Siciliens blommor av mästaren Lorenzo Villoresi
och är baserade på naturliga ingedienser. Just Fico d'India är den där vackra,
'platta', blommande kaktusen, Du vet, - & den växer vild på Sicilien.
Den här vidrör något djupt ner i magen på mig och jag vill boka
en resa till Italien varje gång jag andas in den.

COQUI COQUI Perfumes - vi rundade den stora, till synes lugna lagunen i Coba.
Vita näckrosor stilla svävande på ytan, krokodiler under. Dammet yrde när vi
som ensamma besökare parkerade på Coqui Coqui som ligger vid lagunens strand.
Vill Du drömma Dig vidare hit, ta en titt på deras egen sida och
Du kommer förstå varför vi inte kunde lämna detta parfymeri utan två
dofter i packningen, Tabaco och Agave.

Breath of God och What Would Love Do? från Gorilla Perfumes -
Jag är nyfiken på Breath of God för att det är en sån' där som underbara äkta
parfymnördar inte helt får rätt på, men inte kan sluta prata om, och också en doft
de gick bananas över att den försvann när ett parfymhus gick i graven.
Nu återuppstånden, med Gorilla Perfumes i London, tog den med sig
just jordiga noter, ceder, förvittrande blommor & fuktighet upp till ytan.
Bara det känns ju lite heligt. Och för att hitta till Gorilla Perfumes..?
Närmsta tunnelbanestation Angel.

Chloé - om jag var snuskigt rik, alternativt under pistolhot tvingades välja
ett modehus att dyrka bredvid inget annat, skulle det vara Chloé.
 Det är väl det som får mig att vilja kära ner mig i en av deras dofter.
Här är deras Chloé Fleur de Parfum och det blommiga namnet,
ihop med det faktum att jag oftast egentligen inte blir så imponerad av
'parfymig parfym' om jag ska vara ärlig och Du vet vad jag menar,
- borde ha fått mig att ana att den mest skulle ligga orörd.
Men jag var just nerkärad, fast i en annan person, och vi hade
gått vilse bland gatorna i Ibiza's 'old town' och fann oss plötsligt i
ett parfymeri. Allt skimrade mandelmjölk, också denna,
ihop med rosens hjärta. Du hör ju, jag var omtöcknad.
Kärleken håller, men inte för parfymen.
Jag är nyfiken igen nu, ändå, vill åtminstone prova deras nya,
Nomade, på just min hud.