MOTHERHOOD NOTES Nº 1 - SMALL APERTURES

Friday, July 6, 2018


Jag har längtat efter tid för mig själv, men nu när han inte är här finns inte den längtan,
bara ett hålrum och inuti det, vad som känns som ett ljudlöst eko.
På datorskärmen snurrar en svävande regnbåge, invänder mot arbete.
Jag gör en kopp te och försöker fånga stunden istället, bara just som den är.
Nu sträcker tiden ut sig som en lat katt, randig bara på tvären.
En brandbil kör förbi utanför, sirenerna skär som ett sylvasst blad genom
den dämpade åskan. Någonstans brinner det inuti regnet, tänker jag.
Téet kallnar medan jag inväntar tiden.
Vi har inte kommit ur huset för något alls sedan han föddes,
men nu slår jag igen och låser dörren utan att vänta in tiden alls.
Hon får hinna ikapp mig bäst hon vill nerför gatan.

Alldeles dränkt av regn möter jag en fotograf i hallen på dagis.
Han har fotograferat alla barnen idag, berättar han.
Jag vet inte hur han vet vems mamma jag är,
kanske säger jag det, jag är för suddig för att veta säkert.
Cassius.. mumlar han och söker LCD skärmen på sin stora kamera
för att hitta fram till bilden han söker efter.
Regn eller vindburet havsvatten droppar salt från min panna,
strilar sakta nedför min kind och jag sticker ut tungspetsen ur ena 
mungipan för att möta det. Fotografen vinklar kameran för att visa mig.
Och där sitter han på golvet och tittar upp och in i kameran, in i mig.
Hans lilla kropp i stickat, med lite utstående öron och sirapsmörka ögon.
Hans mun är öppen och blicken likaså. Hålrummet i mig ekar
som om av en avlägsen och minimal, skör klocka.
He's gorgeous..!, ler fotografen och håller kvar min blick.
Jag är matt, men måste ha glansiga ögon.

En målare hjälper mig med vagnen och min pojke nedför trappan.
Det har slutat regna plötsligt och ner över havet skickar solen silvriga,
sjävklara spjut genom det annars mjölkigt vita. Och så är det ju.
Den där lilla himlakroppen i stickat är min apertur.
Han är en öppning i sig, till världen. Genom honom skymtar jag
allt oftare nu, en abyss vars djup gör mig yr. Och ändå,
över alltihop, svävar en enastående ömhet.


cassius har på sig the daily pullover {i mushroom} från millk





2 comments:

  1. Jag tror att det är de här stunderna - mitt emellan - som du beskriver så levande,
    som jag tycker om mest med din blogg (även om jag i och för sig fullkomligt älskar allt...).
    Kanske är det det som är den största konsten, egentligen - att beskriva något så enkelt men ändå så komplicerat som blickar, känslor och hastiga möten. Hur mycket de utstrålar. Hur mycket de betyder för en person. Och det lyckas du med, på ett fantastiskt vis.
    Som alltid, är dina ord och bilder som en del av en saga, och jag tror att jag skrivit det förut - men jag skriver det åter: Din(a) blogg(ar) är som egna små sagovärldar; små hörn av internet där man kan stänga in sig och drömma sig bort till den plats, tid och känsla du beskriver i ett visst inlägg. När du berättar om ditt Skåne blir jag hemmakär, när du talar om brittisk kust längtar jag dit och när du fotograferat en middag blir jag hungrig.

    Jag är så glad att du skapat denna plats, Hannah, och att jag får fortsätta att ta del av Din värld här.
    Kramar från Skåne,
    Hanna

    ReplyDelete


  2. hanna..!
    v i l k e n kommentar ..
    stort, stort tack för att Du är här
    och för att Du lämnade de här orden efter Dig,
    - det betyder mer än någonsin i en tid när man {jag}
    ibland undrar om det finns plats att just stanna upp,
    för någon annans tankar dessutom, bland allt vi
    översköljs av.

    varm kram direkt tillbaka till skåne..!

    hannah


    ReplyDelete