POST PRODUCTION BLUES

Monday, August 27, 2018



Det är lätt att komma hem. Lätt och fint.
Det slår mig att jag drar lite i klänningen, skrynklig av flygplats,
väntan, fönstersäte & sömn och jag ler inför mig själv över att jag
efter fyra år fortfarande har brus i ådrorna av att vi ska återses.
Jag nyper snabbt fåfänga rosor av värme & vakenhet i vardera kind,
innan jag går igenom de automatiska glasdörrarna och ut i vänthallen.
- Mama..!
Han är två och ett halvt med längtans spring i benen trots att det är midnatt.
Han springer mot mig med en bukett vita blommor i luften. 
Bakom står hans pappa med samma mörka sirapsögon och ler.
Jag kan det léendet innan och utantill nu. Han har också brus i ådrorna.
Det är det lättaste i världen att komma hem. Och så jäkla fint.

hemma igen hos perfekt oputsade fönster. och nu med blommor en liten pojke valt.
Han säger You're glowing, darling..! 
Han säger att jag alltid lyser när jag varit iväg och fotograferat.
Och jag känner det själv, ser det. Det är nästan märkligt,
huden är klar och full av lyster, också blicken. Men också själen,
så kanske är det inte märkligt alls, jag känner mig ju tveklöst så mycket.. mig själv.
Under huden finns dagar av ett febrilt och stökigt och lätt berusat tillsammans,
min mest älskade del av arbetet, med de där andra fyra kvinnorna.

jossi, sthlm | luddigt fångad men miss madsen är fantastisk och måste vara här ändå.
I Stockholm pratar vi om att allt tagit så mycket längre tid än
vi ville och 'det skulle' med Makers and Muse.
Ibland går det inte precis som man tänkt sig, trots intentioner och hårt arbete.
Att kunna prata om det med varandra är så befriande.
Vi ser varandra i ögonen när vi skålar i mörkt rött vin och där finns en respekt jag älskar.

För att alla lyssnar och förstår. För att vänskapen är viktigast för alla där
och för att omtanken om varandra; om att alla ska orka; inuti sina egna liv med
helt olika utmaningar och prövningar. Just för att vi kan se varandra i ögonen,
på riktigt, både med glansig blick över vinglasen och nyvaken när vi
sitter på varandras sängar i gryningen innan vi börjar på nytt.
Därför är våra dagar, i verkligheten, magiska.
Hemma igen börjar efterarbetet, att ta hand om de dagar vi hade.
Under huden finns dagar av febrilt och stökigt och lätt berusat tillsammans,
min mest älskade del av arbetet, med de där andra fyra kvinnorna.
Jag får, som alltid, lite post production blues. Lystern i huden tycks också
mattas av lite, med tvätthögar, dagis & långa timmar framför skärmen.
Arbetet med fotografierna och att vi ändå snart, trots allt, nu ska kunna
lansera både Makers and Muse och Lemholt N' Bergman känns så fint inför hösten.
Mitt i det alltid sakna n å g o n som det är att ha flyttat till ett annat land,
frilansandet, de oputsade fönstren & att saker inte går exakt som man tänkt sig,
känner jag mig trots allt bara mer och mer hemma.






fotografi no2 är taget här hemma - alla övriga i
Sara N Bergman's underbara hem




0 comments: