EN BLEKGUL SOL

Wednesday, January 23, 2019


Vintern är snällare nu, en blekgul sol. Eller så är det jag som ljusnat.
En lördagsmorgon när orden trots det bara vill komma ut kantiga mellan oss
klär jag på mig snabbt och går ut utan mål, de andra går och simmar. 

Det har tagit mig orimligt lång tid att lära mig att det här är okej.
Att det är okej, till och med mer generöst mot oss båda,
att ta vår alldeles egna plats. Egentligen, - att jag tar min plats.
Det förvånar mig att jag inte lärt mig det här konstgreppet tidigare i livet,
att min envishet i att genast gräva inåt och inbillningen att det helst
ska ske precis där jag står, har bestått så länge. Så klart har jag gått,
lämnat för en stund, förr. Men nu räcker det att det är
bara för mig jag gör det.

Jag har sedan bara hunnit passera den blå emaljskylten i vårt kvarter
som säger att här gick Churchill i skola ett tag, innan mitt kantiga börjar mjukna.
Jag undrar, som allt oftare på sista tiden, om det är den duktiga flickan som
lyckats hålla för ögonen på mig ända till nu. Det svindlar till i mig då.
Hon har lösgjort sig om inte ur mig, så i mig, den snälla, duktiga flickan.
Hon står inte längre allra längst fram, alltid redo att svara ja innan jag vet vad jag vill.
Nu är hon som en lite förvrängd bild av mig själv, finns speglad strax bredvid.
Kanske vet ingen annan, så lite vi egentligen vet om varandras inre liv.
Helt säkert kan jag skämmas över hur sent jag förstod,
en ilande känsla i bröstet också nu; av att dela med mig av det.

Jag har varit så vild och så tam på samma gång. Alltid.
Men i det vilda fanns alltid en närhet, sådär som sanning känns,
i det tama en förflyttning, så som något arrangerat av någon annan.

Kanske vet ingen annan, men jag ser saker med andra ögon.
På det minimala caféet där jag slår mig ner sitter ett tiotal människor trångt,
böjda över sitt och olika val kaffe. Just intill mig har en grupp kvinnor
i 50års åldern samlats efter ett yogapass att döma av mattorna
och deras avslappnade rörelser.

Jag lyfter blicken och en av dem sitter och tittar på mig, den stickade
gröna tröjan hon har på sig får hennes ögon att som om lysa av jade.
Hon har huvudet lätt på sne' och ler försiktigt, liksom mest med ögonen.
Jag håller kvar hennes blick och hon min. 'We Should All Be Feminists', en essä
av Chimamanda Ngozi Adichie ligger på mitt bord. Jag vet att hon sett den.
Jag känner det. Den förvrängda spegelbilden i mig skymtar förbi,
ekar nu avslöjade vi något. Inuti mig möts det vilda och det tama
och ingen av dem slår ner blicken.
Jag ler tillbaka mot kvinnan och ända in i mitt eget bröst.
Jag måste vända bort ansiktet sedan, utåt gatan, uppåt; blinka
bort tårar mot de nakna grenarna av trädet utanför det immiga fönstret.
Allt det som aldrig sägs. Hennes erfarenheter i livet. Mina.
Det stora i det lilla. Det berör mig så att jag vibrerar.
Där som ingenting är arrangerat utan bara så nära inpå.

Jag samlar ihop mina saker, betalar för kaffet och går ut på gatan.
Och över allt, en blekgul sol. Sen att vakna.
En sorg hör till i det. Men också, nu, en orubblighet.





första fotografiet är ett porträtt av lina lindholm gjort för makers and muse
2a och sista är självporträtt och resten rekvisita i röra med bl.a handmålade
gamla 'calling cards' som finns i lemholt n' bergman pop up art shop




2 comments:

Pia said...

Det händer något med en där runt de 40. Känner så väl igen...

hannah lemholt said...


vilken fin kommentar, pia, tack..!
skulle vilja höra mer av Dina tankar..