PLATSEN MELLAN HIMLAKROPPAR

.. "I used to know a sculptor... 

he always said that if you looked hard enough, 

you could see where each person carried his soul in his body. 

It sounds crazy, but when you saw his sculptures, it made sense. 

I think the same is true with those we love...  

our bodies carry our memories of them, 

in our muscles, in our skin, in our bones. 

’My children are right here.’, she pointed to the inside curve of her elbow. 

Where I held them when they were babies. 

Even if there comes a time when I don't know who they are anymore. 

I believe I will feel them here."

- Erica Bauermeister, 

'the School of Essential Ingredients'

Mitt barn är precis här, tänker jag och letar efter ordet för platsen

mellan nyckelben och käke medan jag sökande stryker min egen hud.

Jag inser att det finns en plats där jag bär honom,

för när jag hittar den böjs min hand i som om en halvcirkel i luften,

i en mjuk rundning som om omfattade den än hela hans lilla duniga huvud.

Där bar jag honom som bebis och där känner jag honom än.

På hans egen hud, är det också just där som hans andra någonsin

födelsemärke just formats. En liten prick så svag att det känns som att den

skulle kunna börja flimra som en stjärna långt borta och försvinna igen.

Hans första och länge enda födelsemärke är identiskt med ett jag själv haft hela mitt liv.

Ett större, alldeles runt och mjukt bulligt, omöjligt att undgå se, mellan armveck och handled.

Ett jag dolde och skämdes för som yngre av skäl jag inte ens kan minnas nu.

Hans ser likadant ut och sitter på precis samma ställe.

I ett brev en gång, innan vi ens hade setts, skrev hans pappa att våra

födelsemärken är stjärnkartor, ditplacerade så att vi ska finna

varandra genom liven, igen och igen.

Jag håller handen där i luften ovanför min hud, vår plats.

Ännu en sanning som inte går att ta på, bara känna.

Insikten, igen, att sådan vikt, sådan själ, ofta finns i tomrummen.