MESSY MARRIAGE

Friday, August 31, 2018


helgens bröllop hade inbjudan från ett collab. jag har med bliss and bone dessutom, man tackar.
Ni vet syskonparet i filmen Fyra Bröllop och en Begravning,
dem där det är oräkneliga «fuck..!»s och «fuck it..!»s under diverse
morgnar när de klär på sig springandes alternativt akrobatiskt i bilen, på väg till
precis varenda bröllop de ska på. Dem kunde vi lätt bott med och passat
in som handen i den plötsligt fläckiga vita handsken.
Vi ska till idylliska Cotswolds på bröllop i helgen och sedan
på överraskningsresa till Mexiko. Det är jag som är överraskad,
både över resan och att livet plötsligt hunnit till fyrtio.

Jag packar flortunn, pigg klänning för engelska landsbygden
och leopard för Mexiko & pantertants-födelsedag.
Cassius packning är än så länge mest som installationer runt om i hemmet,
jag har mer jobb att hinna med, lite ängslighet att stoppa undan, och de där
napparna vi skulle sluta med får nog hänga med till Tulum om det här ska gå vägen.
Jag tror vi alla behöver lite lägligare avvänjning på den fredsmäklaren. 


öar av lugn i stormen
Jag påminner mig själv att vi alla är akrobater som går på lina
och försöker hålla balansen. Fast idag känner jag mig lite
som en clown med sorgkant. 






POST PRODUCTION BLUES

Monday, August 27, 2018


Det är lätt att komma hem. Lätt och fint.
Det slår mig att jag drar lite i klänningen, skrynklig av flygplats,
väntan, fönstersäte & sömn och jag ler inför mig själv över att jag
efter fyra år fortfarande har brus i ådrorna av att vi ska återses.
Jag nyper snabbt fåfänga rosor av värme & vakenhet i vardera kind,
innan jag går igenom de automatiska glasdörrarna och ut i vänthallen.
- Mama..!
Han är två och ett halvt med längtans spring i benen trots att det är midnatt.
Han springer mot mig med en bukett vita blommor i luften. 
Bakom står hans pappa med samma mörka sirapsögon och ler.
Jag kan det léendet innan och utantill nu. Han har också brus i ådrorna.
Det är det lättaste i världen att komma hem. Och så jäkla fint.

hemma igen hos perfekt oputsade fönster. och nu med blommor en liten pojke valt.
Han säger You're glowing, darling..! 
Han säger att jag alltid lyser när jag varit iväg och fotograferat.
Och jag känner det själv, ser det. Det är nästan märkligt,
huden är klar och full av lyster, också blicken. Men också själen,
så kanske är det inte märkligt alls, jag känner mig ju tveklöst så mycket.. mig själv.
Under huden finns dagar av ett febrilt och stökigt och lätt berusat tillsammans,
min mest älskade del av arbetet, med de där andra fyra kvinnorna.

jossi, sthlm | luddigt fångad men miss madsen är fantastisk och måste vara här ändå.
I Stockholm pratar vi om att allt tagit så mycket längre tid än
vi ville och 'det skulle' med Makers and Muse.
Ibland går det inte precis som man tänkt sig, trots intentioner och hårt arbete.
Att kunna prata om det med varandra är så befriande.
Vi ser varandra i ögonen när vi skålar i mörkt rött vin och där finns en respekt jag älskar.

För att alla lyssnar och förstår. För att vänskapen är viktigast för alla där
och för att omtanken om varandra; om att alla ska orka; inuti sina egna liv med
helt olika utmaningar och prövningar. Just för att vi kan se varandra i ögonen,
på riktigt, både med glansig blick över vinglasen och nyvaken när vi
sitter på varandras sängar i gryningen innan vi börjar på nytt.
Därför är våra dagar, i verkligheten, magiska.
Hemma igen börjar efterarbetet, att ta hand om de dagar vi hade.
Under huden finns dagar av febrilt och stökigt och lätt berusat tillsammans,
min mest älskade del av arbetet, med de där andra fyra kvinnorna.
Jag får, som alltid, lite post production blues. Lystern i huden tycks också
mattas av lite, med tvätthögar, dagis & långa timmar framför skärmen.
Arbetet med fotografierna och att vi ändå snart, trots allt, nu ska kunna
lansera både Makers and Muse och Lemholt N' Bergman känns så fint inför hösten.
Mitt i det alltid sakna n å g o n som det är att ha flyttat till ett annat land,
frilansandet, de oputsade fönstren & att saker inte går exakt som man tänkt sig,
känner jag mig trots allt bara mer och mer hemma.






fotografi no2 är taget här hemma - alla övriga i
Sara N Bergman's underbara hem





SOMMARLOV

Sunday, August 19, 2018


I kroppen har jag så likt den där augustikänslan från då, nästan identisk,
- den när skolan alldeles snart skulle börja. Sommarlovet låg vidsträckt och fritt som ett enda
öppet landskap, bakom solbränd rygg och havssaltsblekt hår, hösten snart och framför.
Jag undrar varför just i år hon är alldeles innanför huden, fjortonåringen.
Det är nog den här sommaren i sig, för att den känns som livets somrar.
Så som man minns dem, som . Som om oändliga
och då som nu med en så oupphörlig värme att den blir inkapslad
djupt in i alla lager människa. Den tar sig nu in till alla åldrar av mig.

Jag tänker att det är en övergiven mobil och i dess ställe LIV, också som ,
innan smarta telefoner, sociala medier och gamnackar över skärmar.
Istället en sommar, enorm och fri bakom solbränd rygg. Solblekt hår som
växt sig alldeles för långt, oräkneliga bad i en gotländsk blå lagun med en liten
pojkes förtjusta tjut buret över stilla turkost vatten, middagar i skymningen
med fler och fler levande ljus tända och vinglas tömda in i natten, droppande isglassar,
barfota morgnar och nakna nätter mellan bara lakan. Med mindre närvaro såhär
får istället en större plats inuti livet. Och då sträcker sig ju tiden, så som den
kunde . Maj, Juni & Juli ligger kvar och drar sig i Augusti och jag har själsfrid.

Finalen blev ett Stockholm i sin finaste sommarhatt {den där lätta av strå}
och arbete som är som lek från förr. Makers and Muse skapas sakta under tiden.
Jossi klipper mitt för långa, solblekta och gör oss redo för kamerorna.
Vi är systrar, mammor, vänner & döttrar. Vi är som om fyra, fjorton & fyrtio
i en och samma och hösten kan få komma när den vill. 
Vem kan stirra längst med Jossi. Hon vann.
Klippstuga mitt i plåtningen. En decimeter av på det solblekta. 
Hämta andan på Fabrique. Uppäten kardemummabulle i augustiljus.
G&T-paus fungerade förträffligt för kreativiteten.
Musan fångad i ensam stund.
I kroppen har jag så likt den där augustikänslan från då, nästan identisk,
- den när allt var på väg att börja om på nytt.
Av solen & friheten känner jag mig nära fjorton men egentligen
närmar jag mig fyrtio med stormsteg. Den bekanta melankolin över
ett slut infinner sig inte, mer då en oro och ledsamhet liksom utåt; över miljö
och över politik, men inåt mest helandet av ett äkta sommarlov.