MOTHERHOOD NOTES Nº 1 - SMALL APERTURES

Friday, July 6, 2018


Jag har längtat efter tid för mig själv, men nu när han inte är här finns inte den längtan,
bara ett hålrum och inuti det, vad som känns som ett ljudlöst eko.
På datorskärmen snurrar en svävande regnbåge, invänder mot arbete.
Jag gör en kopp te och försöker fånga stunden istället, bara just som den är.
Nu sträcker tiden ut sig som en lat katt, randig bara på tvären.
En brandbil kör förbi utanför, sirenerna skär som ett sylvasst blad genom
den dämpade åskan. Någonstans brinner det inuti regnet, tänker jag.
Téet kallnar medan jag inväntar tiden.
Vi har inte kommit ur huset för något alls sedan han föddes,
men nu slår jag igen och låser dörren utan att vänta in tiden alls.
Hon får hinna ikapp mig bäst hon vill nerför gatan.

Alldeles dränkt av regn möter jag en fotograf i hallen på dagis.
Han har fotograferat alla barnen idag, berättar han.
Jag vet inte hur han vet vems mamma jag är,
kanske säger jag det, jag är för suddig för att veta säkert.
Cassius.. mumlar han och söker LCD skärmen på sin stora kamera
för att hitta fram till bilden han söker efter.
Regn eller vindburet havsvatten droppar salt från min panna,
strilar sakta nedför min kind och jag sticker ut tungspetsen ur ena 
mungipan för att möta det. Fotografen vinklar kameran för att visa mig.
Och där sitter han på golvet och tittar upp och in i kameran, in i mig.
Hans lilla kropp i stickat, med lite utstående öron och sirapsmörka ögon.
Hans mun är öppen och blicken likaså. Hålrummet i mig ekar
som om av en avlägsen och minimal, skör klocka.
He's gorgeous..!, ler fotografen och håller kvar min blick.
Jag är matt, men måste ha glansiga ögon.

En målare hjälper mig med vagnen och min pojke nedför trappan.
Det har slutat regna plötsligt och ner över havet skickar solen silvriga,
sjävklara spjut genom det annars mjölkigt vita. Och så är det ju.
Den där lilla himlakroppen i stickat är min apertur.
Han är en öppning i sig, till världen. Genom honom skymtar jag
allt oftare nu, en abyss vars djup gör mig yr. Och ändå,
över alltihop, svävar en enastående ömhet.


cassius har på sig the daily pullover {i mushroom} från millk





#GOALS

Wednesday, July 4, 2018

Jag har envis huvudvärk och ännu envisare tvätthög.
Jag sitter alldeles stilla på sängen, till Chopin lite för högt och kaffe lite för kallnat.
Jag ser mig omkring på vackra ting.
Som jag har samlat, burit och rest med.. saker, tänker jag.
Så dyrbart, kostsamt och så värdefulla minnen.

Den stora ryggsäcken i strå köpte jag på Bali för en massa år sedan,
av en man med ett dött öga. Det var liksom mjölkigt och livlöst,
hans léende ostyrigt och fullt av liv.

Den kurviga urnan är ett gammalt franskt olivkrus.
Den har jag suttit uppflugen med i famnen i passagerarsätet i flera stora
flytt-lastbilar genom åren. Sist gick lasset och vi mellan Sverige och England
under varma sommardagar. Jag hade svettpärlor ovan överläppen och
amors pilar djupt i bröstet.

 Fotografiet av min lillasyster med orkidéer i håret är urblekt och
ett av de första porträtten jag någonsin tog. Ramen som håller henne köpte vi
tillsammans på en biltur genom Frankrike med en butter Parisare vid ratten
och allt som skulle vara enkelt var svårt. Som just innan något tar slut.

  Fotografiet av mig där tätt intill henne, med en pyton, tog Sara på Bali.
Den vägde nära trettio kilo och vi hade blåmärken längs revbenen i dagar efteråt,
där den lindat sig om oss med all sin intensitet. När jag tittar på de
fotografierna idag, kan jag fortfarande förundras att vi aldrig tvekade en sekund
på att ha ormen över oss i timmar, under den där heta eftermiddagen bland
bergen på Bali. Men jag har sagt det förut; vår kärlek till det landet
var en så stark, att vi glömde våra rädslor och att vi ens någonsin haft några.
Alla de där resorna tillsammans dit ställde, - & besvarade liksom varenda fråga.
Den lilla jackan i linne köpte jag på ett torg i Italien.
Där hängde det ena linneplagget vackrare än det andra på rad
och kostade inte mer än vars en stor, kall glass och en het espresso.
Nu hänger en del av dem här hemma och minner oss om kyssar bland
marknadsborden, hur vi dansade en magnetisk natt under månen;
min familj, barn och vuxna och min då alldeles nya förälskelse.
En resa vår kärlek står stadigt på än, med solbrända barfotafötter.

Jag räknar efter på kärlekar och fingrar att den vita broderade klänningen
har jag haft i minst elva år, varav den har hängt i en mörk garderob de senaste två.
För ett tag sedan drog jag den över huvudet mitt i, - & trotsande tanken
att den inte längre skulle passa med bröst som ammat och mage som burit,
men det gjorde den och det betydde något alldeles annorlunda vackert
att stryka över tyget nu, följandes mina egna former, som om
den fann mig alldeles ny och precis som förr, på en och samma gång.

Bland dammiga vinylskivor och sorgsna, söndriga gamla porslinsdockor på
den lokala loppisen en söndag, stod plötsligt ett Tulip bord och stol med 
rätt markeringar under och mitt namn på. Jag trodde det stod fel
på den tummade prislappen, så billigt var det.
Kanske vet de inte vad det är de säljer riktigt, tänkte jag
med sedeln i handen men sa ingenting,
så loppis-lumpen & lyrisk var jag.

Den snäckformade stråväskan är alldeles ny och kommer från
& other stories i London. Jag klippte av tillhörande tofsar och snart ska
den resa med in i den här sommaren, gå på minst ett bröllop kanske,
och bära nya minnen jag ännu inte vet något om.


De måste alla, sakerna alltså, bära med sig en historia redan;
i sömmarna och på insidan av sig, eller kunna skapa nya minnen;
nytt värde, från och med nu, för mig, tänker jag, - om de ska få bli flera.
Dem måste liksom betyda något annars blir jag trött nuförtiden. Trött på Le Stuff.

Jag tänker på hur enormt mycket bilder vi ser av vackra ting och klädesplagg,
- & på hur lite, i jämförelse, vi får veta eller tar oss tid att ta in, av historien
runt omkring, minnen in emellan sömmar,
bortom fyrkanten och hos former som burit och hållt.

Det allra finaste bakom den, för mig tomma etiketten,  #goals 
- finns ju det sanna livet in emellan, det som hände Dig på riktigt.
Jag skulle vilja veta mer om det.








BÖCKERNA

Monday, July 2, 2018




 Jag måste skriva ner namnet på en av mina favoritförfattare, Chimamanda Ngozi Adichie.
Efter henne måste jag alltid pausa ett tag innan jag ger mig in i nästa bok,
så fantastiskt är hennes språk för mig. Sin debutroman, Lila Hibiskus,
gavs ut när hon var 26 år gammal och det knockar mig fullkomligt att veta.

Både den, - & novellsamlingen Det där som nästan kväver Dig läste jag
på svenska och rekommenderar varmt. Nu läser jag henne vidare på engelska
och läste då om och avlsutade just Half of a Yellow Sun.
Jag har vikt så många hörn i den, som hjälp att hitta tillbaka till
makalösa meningar, att den är alldeles pösig.
Nu väntar de här titlarna på hög och jag får se vad jag hinner i sommar.
Några flygresor för fotograferingar väntar och jag längtar.
Ett par timmar avsiktlig väntan mellan säkerhetskontroll och avgång, och
Ni hittar mig ensam i en flygplatsbar, djupt försjunken i ett glas vin & en bok.
M Train av Patti Smith fick bli först ut.
Har Ni någon bok Ni tycker borde tillkomma där i min sommar-stapel..?


p.s jag har fått lite mail och meddelanden på instagram
att det inte går att kommentera här. jag jobbar på det. men försök gärna för
oj, vad mycket härligare det är med dialog än monolog.