VAD JAG MINNS

I ask myself what will they remember when I am gone 

or when they are grown and cradling the hurts of their own childhood.

I wonder which pieces of this magnificent, messy effort will be worthy of recall

and which will fall by the wayside, detritus of days lived in the sunset

colours of our love for them. I know that much, if not most, will be packed away

in the recesses of what I hope they think of as a happy childhood.

Will moving be one of the sharp shards they carry gingerly? Angrily?

Perhaps tenderly? Will they demand explanation and reasons

for the wanderings of my heart? Will I have any?

- Hillary Bowen, A Home

Den här texten genljuder i mig medan hans skratt ekar mellan paviljongerna.

Jag kommer inte ihåg hur jag lärde mig cykla. När jag tänker på det nu kommer
jag inte ihåg att jag cyklade alls som barn, fast det vet jag ju att jag gjorde.

För mig är mycket, om inte det mesta, undanpackat i vrår av vad jag tänker på
som en, om inte lycklig, så fin, - barndom. Vad jag minns är mamma's vackra fötter,
solbrända och glittrande mellan vattenytan och bryggan, hur de var mitt riktmärke
i den insjö där jag lärde mig simma. Den som rådde över blodröda näckrosor
och pappa's hornbågade glasögon, för alltid förlorade från en roddbåt.

Vad jag minns är ljuset över sjön.

Vad jag minns är pappa som lutar sig över mig och skymmer ljuset,
där jag ligger på asfalten efter att ha ramlat baklänges i gatan från en lastbil.
Jag minns hur han lyfte upp mig, och bar mig liggandes över och i hans armar,
upp i den ännu tomma lägenhet vi skulle hjälpa en vän flytta in i.
Jag minns min kropp mot den åldrade parketten och att jag tyckte att det kändes
sådär som det såg ut att kännas, när en skakad tecknad figur fick som om en
gloria av kvittrande fåglar och blinkande stjärnor, i yr dans runt huvudet.

Jag minns inte att vi någonsin besökte den där lägeheten igen.

Jag minns det som sommaren jag sedan spenderade under vita lakan
hängda som ett slöjlikt nordiskt beduintält mellan äppelträden, vilande efter
min hjärnskakning. Vad jag minns är trädens skuggor som smekte linnet,
hur de böjde sig över mig som vakande sjuksystrar.

Vad jag minns är de gigantiska jättelokorna som kantade järnvägen.
Jag minns att deras blommor var så förföriskt skira, i vekt vitt
mot de dunkla, mörka järnvägsspåren. Och jag minns att de stod där
lockande; klädda i mamma och pappa's omen.
Björnloka.  Gift.  Brännskada.

Jag minns inte några varningar om tågen som dundrade
fram där genom vår del av skogen.
Varje jätteloka var dock en stormfågel, ett muller i sig.

Det var tiden då vi bodde i ett oändligt vitt sekelskifteshus med ett runt,
knoppande tornrum och nästan för många andra större rum att gömma sig i;
att försvinna i. Den åldrande skönheten hade flera trappräcken i mörkt trä,
perfekt blankslitna av händerna och åren som passerat dem,
alltför frestande att kunna låta bli att gränsla och åka nedför.

En gång låg det en björnfäll slängd, utspridd med huvudet intakt,
i en öppen container på grannens uppfart.
Björnens käkar var uppspärrade i ett nu för alltid ljudlöst vrål och
ögonen var blinda av glas. Vi fick syn på den från där vi låg på magen
uppe på vårt solvarma garagetak och åt klibbiga plommon
utspridda där med oss från nära grenar.
Björnloka.  Fördärv.  Brunbjörn. 

Jag minns det som en ögonblicklig förnimmelse,
osynlig men kompakt och min allra första, -misstanke om att
människan är farligare än något framstörtande tåg eller giftig blomma.

Vad är det Du minns..?









∞
cassius's första cykel är från banwood
(jag undrar om han kommer minnas hur han lärde sig cykla.)