VAD JAG MINNS

I ask myself what will they remember when I am gone 

or when they are grown and cradling the hurts of their own childhood.

I wonder which pieces of this magnificent, messy effort will be worthy of recall

and which will fall by the wayside, detritus of days lived in the sunset

colours of our love for them. I know that much, if not most, will be packed away

in the recesses of what I hope they think of as a happy childhood.

Will moving be one of the sharp shards they carry gingerly? Angrily?

Perhaps tenderly? Will they demand explanation and reasons

for the wanderings of my heart? Will I have any?

- Hillary Bowen, A Home

Den här texten genljuder i mig medan hans skratt ekar mellan paviljongerna.

Jag kommer inte ihåg hur jag lärde mig cykla. När jag tänker på det nu kommer
jag inte ihåg att jag cyklade alls som barn, fast det vet jag ju att jag gjorde.

För mig är mycket, om inte det mesta, undanpackat i vrår av vad jag tänker på
som en, om inte lycklig, så fin, - barndom. Vad jag minns är mamma's vackra fötter,
solbrända och glittrande mellan vattenytan och bryggan, hur de var mitt riktmärke
i den insjö där jag lärde mig simma. Den som rådde över blodröda näckrosor
och pappa's hornbågade glasögon, för alltid förlorade från en roddbåt.

Vad jag minns är ljuset över sjön.

Vad jag minns är pappa som lutar sig över mig och skymmer ljuset,
där jag ligger på asfalten efter att ha ramlat baklänges i gatan från en lastbil.
Jag minns hur han lyfte upp mig, och bar mig liggandes över och i hans armar,
upp i den ännu tomma lägenhet vi skulle hjälpa en vän flytta in i.
Jag minns min kropp mot den åldrade parketten och att jag tyckte att det kändes
sådär som det såg ut att kännas, när en skakad tecknad figur fick som om en
gloria av kvittrande fåglar och blinkande stjärnor, i yr dans runt huvudet.

Jag minns inte att vi någonsin besökte den där lägeheten igen.

Jag minns det som sommaren jag sedan spenderade under vita lakan
hängda som ett slöjlikt nordiskt beduintält mellan äppelträden, vilande efter
min hjärnskakning. Vad jag minns är trädens skuggor som smekte linnet,
hur de böjde sig över mig som vakande sjuksystrar.

Vad jag minns är de gigantiska jättelokorna som kantade järnvägen.
Jag minns att deras blommor var så förföriskt skira, i vekt vitt
mot de dunkla, mörka järnvägsspåren. Och jag minns att de stod där
lockande; klädda i mamma och pappa's omen.
Björnloka.  Gift.  Brännskada.

Jag minns inte några varningar om tågen som dundrade
fram där genom vår del av skogen.
Varje jätteloka var dock en stormfågel, ett muller i sig.

Det var tiden då vi bodde i ett oändligt vitt sekelskifteshus med ett runt,
knoppande tornrum och nästan för många andra större rum att gömma sig i;
att försvinna i. Den åldrande skönheten hade flera trappräcken i mörkt trä,
perfekt blankslitna av händerna och åren som passerat dem,
alltför frestande att kunna låta bli att gränsla och åka nedför.

En gång låg det en björnfäll slängd, utspridd med huvudet intakt,
i en öppen container på grannens uppfart.
Björnens käkar var uppspärrade i ett nu för alltid ljudlöst vrål och
ögonen var blinda av glas. Vi fick syn på den från där vi låg på magen
uppe på vårt solvarma garagetak och åt klibbiga plommon
utspridda där med oss från nära grenar.
Björnloka.  Fördärv.  Brunbjörn. 

Jag minns det som en ögonblicklig förnimmelse,
osynlig men kompakt och min allra första, -misstanke om att
människan är farligare än något framstörtande tåg eller giftig blomma.

Vad är det Du minns..?









∞
cassius's första cykel är från banwood
(jag undrar om han kommer minnas hur han lärde sig cykla.)

VIEW FULL POST

THE MOON TAROT

'The harmony of change shows you that opposites

can alternate without clashing.

Resistance will only prolong your healing and growth.

Allow the duality of life to unfold and cycle through.'

Jag är på väg att bläddra förbi orden men stannar till.

Harmony..? Disharmonisk känns min förändring mer.

Jag är orolig och ledsen. Rastlös & håglös på precis samma gång.

Kanske kan motsatser svänga utan att drabba samman.

Det vill jag tro. Men Harmoni..? Henne, det tänkte jag

på senast igårkväll, har jag glömt ansiktet hos.

Jag har satt på mig de stora ljuddämpande hörlurarna.

Jag måste få tänka klart mina tankar för mig själv.

Lurarna är av nougatfärgat skinn, mjukslitet till slut av stunder

där vardagen har behövt tillfälligt skärmas av. 

Nu spelar dem Gustavo Santaolalla på hög volym rakt in i mig

och jag slungas tillbaka till mina Blueberry Nights.

Tårar pulserar ned längs mina kinder, slutar vid mungipa och nedlagda vapen,

medan en solstråle envisas med att blända mig fullkomligt
genom en glipa i gardinen.

Jag har precis förbannat den och det i sig slår mig.

Att svära över en ljusstråle. Släpp taget, Hannah.

Motstånd kommer bara att förlänga Ditt läkande och växt.

Låt livets dubbelhet breda ut sig och ha sin följd.

∞

the moon tarot bläddrades fram här

arbete för vårt Lemholt N' Bergman (del ur LINES)
självporträtt med Bergman's handritade linjer

VIEW FULL POST

VÄXTVÄRK

"Some periods of our growth are so confusing

that we don't even recognize that growth is happening...

Those long periods when something inside ourselves seems to be waiting,

holding its breath, unsure about what the next step should be,

eventually become the periods we wait for,

for it is in those periods that we realize that we are being prepared

for the next phase of our life and that, in all probability,

a new level of the personality is about to be revealed."

- 'Living by the Word: Selected Writings 1973-1987'

by Alice Walker

Jag har växtvärk. Tystnad och växtvärk.
Eller jag styrker mig med att det är det jag har, för att det
stämmer så på pricken med orden av en av mina husgudar, Alice Walker.
Jag tänker det som som en bön, att denna tid som känns så förvirrande
egentligen är en tid av växt förklädd. Snälla låt det vara så.

Det är hans lilla kropp som plötsligt tycks växa så att det borde höras,
men för honom är allt självklart än. Det är jag som värker och har tusen och
en natt av frågor. Det är jag som viker hörn i bok efter bok om att vara
mamma och vilja skriva, varannan om att vara kvinna och ta plats.
De sena kvällarna är mina. Och orden. De andras. Och så de där inom
som sväller mig fullkomligt men vägrar komma upp till ytan
där jag kan se dem i ögonen.

En morgon när vi ligger nyvakna och betraktar varandra säger han
att jag doftar fjärilsmjölk. Jag antecknar det senare i en 'Cassius Says' bok, med
datum bredvid. Jag tänker då att jag blivit för mycket bibliotek och för lite poesi,
för mycket tvättkorg och för lite nakenhet, för mycket fläckborttagning och
för lite danssteg. Sedan tänker jag att jag är alltid snabb med att vara hård
mot mig själv. Och jag tänker då att jag ju varit här förr, bara i en annan ålder.
Varit i växt eller i alla fall väntan, och istället känt mig som om fullkomligt vilsen.

Det här är en påminnelse om att även om jag är osäker på framtiden
ska jag vara mer poesi (den får vara som den är) och naken oftare.

Det finns en stor spegel som hänger kvar i den här lägenheten från den som
bodde här förr. Då och då när jag är ensam hemma drar jag bort Cassius's
klädhängare från framför den, släpper min morgonrock till golvet
och står naken rakt upp och ner i min kropp utan något manér.

Jag kan tänka då, nuförtiden, att det är vackert hur den förändrats.
Magen som har en mjukare rundning efter att ha burit honom,
brösten som har mer tyngd i sina droppar, mina axlar
och nyckelbenen som förenar dem som alltid varit starka.
Jag skjuter bak dem då och sträcker på mig. I ljuset.

Och jag kan tänka nu, när jag sätter ord på det, att precis där
finns något som har kommit till ytan för att se mig i ögonen.
Att skrivaren, kvinnan och älskaren i mig inte behöver vara vilande
i mamman's skugga. Här är jag ju.



∞

'malawi stol' för barn från detta fina ställe
kudde som snäcka, i linne från tamar mogendorff
stor sjal i muslin från bonét et bonét
| självporträtt |
cassius har linnebyxor från mingo kids
leksaksmöbler för låtsaskompisar från stuül

VIEW FULL POST

THEN, WHAT DO YOU DREAM OF?

Inuti det koncentrerade mörker som blir när de andra somnat är där jag tänker bäst.

Det är då orden kommer till mig, i klarhet och också klara i form. Forsande, färdiga.

Så, om detta, för nu, är mitt Room of One's Own arrangerar jag,

om igen, bordet vid min sida sängen, medan morgonens första kopp te svalnar.

Jag travar böcker & skrivböcker och sätter dit ett stearinljus att ha nära; en låga i natten,

ritar en slarvig spiral från svagt skrap till säkert svart så jag vet att pennan är beredd.

Jag låter bladen bläddra undan under tummen i den vackraste boken, den linneklädda bastanta

som jag tror ska vara tom, sånär som på 500 vita sidor i väntan.

Det är först då jag ser att den har mörklila fläckar i som batikmönster

över sidornas kanter och i pärmen står skrivet med blyerts

Cassius Lemholt Violaris 
gave birth to this book on 11 / 05 / 19
by spilling red wine all over mamma's book.

The wine delicious.
The flavour of the mood bitter.

Papa
x


p.s 


the Candy Boxing Monkey Saga

Cassius - But you're a toy..!
Monkey a.k.a Papa - Yes. But I have a life.
Cassius - Oh. Okey. Then, what do you dream of..?

Du vet hur man kan en älskad's handstil.
(Hans bokstäver är mjuka i kanterna men följer inga regler om vad som borde vara stort eller smått.)
Jag håller runt boken, väger den. Tänker hur annorlunda vårt tillsammans är nu.
Hur vi djupnat in också i varandra, vi två. Någonstans bland dagarna
sedan honom har vi blivit konspiratörer i det osagda,
- lusten i luckor när han sover, att älska då; blickarna av rädsla när han skadat
sig och vi ännu inte vet hur illa; njutet av trängseln tre kroppar skapar i ett badkar;
betydelsen av handen som sträcks ut, fattar den andras under täcket och
kramar till, när han kilat ner sig emellan i mitten; léendena som möts
stolt på trottoaren när han skriker Thank you..! Byeeee..! till ännu en busschaufför;
den rena glädjen när han svarar att hans favorit-dag i veckan är den när dagis hälsar på de
gamla på ålderdomshemmet nedför gatan; hur den andra's röst sjunker och sjunker,
för att försvinna som honung in i natten med Nalle Puh.

Och Du vet hur man vet att man funnit kärnan. Hur man nästan kan
ta på en vetskap när den väl landat i kroppen. Hur självklart det känns.

Det är här jag ska börja. Det är för det här som jag måste börja om.
Det är här mitt nya narrativ inleds. Jag ska fylla hela den vackraste boken.

∞
apa i sin egen kimono
hon levererar blommor med cykel
chokladfärgad kashmir

VIEW FULL POST

PRESENCE AND SILENCE HAVE SOMETHING TO DO WITH EACH OTHER

'I've been thinking about something for a long time,

and I keep noticing that most human speech - if not all human speech -

is made with the outgoing breath. This is the strange thing about

presence and absence. When we breathe in, our bodies are

filled with nutrients and nourishment. 

Our blood is filled with oxygen, our skin gets flush;

our bones get harder, they get compacted. Our muscles get

toned and we feel very present when we're breathing in.

The problem is, that when we're breathing in, we can't speak.

So presence and silence have something to do with each other.'

/ Li-Young Lee

Jag är här, fast att man kanske inte kan tro det.

På något sätt skriver jag alltid, även när jag inte gör det.

Jag köper pennor och ett långt, sandfärgat nattlinne i siden som

jag aldrig ens provar. Det silkiga är slätare hängande från

en galge på garderobsdörren och jag kan inte refusera

det som aldrig skrivs ner. 

Jag läser istället, andra som får rätt på orden, inuti böcker.

Jag betraktar istället, andra som är vackra i siden, på postade bilder.

Och jag tänker att det är mer än ganska sorgligt. Att det är som att jag håller andan.

Jag varken andas ut liksom med vilje eller tar andetag in djupa nog.

Och jag tänker att jag vill ta plats, på mitt vis, så som är jag.

Jag vill berätta för poeten att visst finns det ett ord, ett som vi
ibland säger på ett alldeles särskilt sätt på svenska,
precis samtidigt som vi andas in.

JA.

VIEW FULL POST

RUM FÖR DIG

My life is nothing but room for you, I said.

-

Orden ur Kurt Vonnegut's roman Mother Night 
har följt mig i flera veckor. Boken handlar inte alls om moderskap,
men meningen My life is nothing but room for you genljuder i hela mig och
det är som att den säger allt, med bara några ord, om att vara mamma.

Han som visade sig vara Cassius bodde bakom mina revben
och förblir hittills den enda som hört mitt hjärta slå från insidan.
Jag var vansinnigt illamående ungefär dygnet runt, i nästan tre månader
och det följdes av ett virus. Fjällros på svenska. Låter som en
vackert sval blomma, men den satte min hud i brand.
Jag höll nävarna knutna i månader för att inte klia
och räknade veckorna som beräknades återstå av giftigt röda rosor
blommande envist över blek vinterhud; från sköra nyckelben
till höftben sakta vidgandes, i hans namn.

Han kom till oss en Söndag, i ett rum i höjd med molnen.
Regnet hängde i dem, allt var svullna grå kulisser
just utanför de stora fönstren där ljus brann stilla i vad som
föreföll oändlighet. Fiskmåsarna flög i cirklar utanför
och jag flöt.

Flöt på rygg i det varma, stilla vattnet
som om jag kunnat göra också det i all oändlig tid,
i vågor av smärta och overklighet. Flöt med
vänster näve knuten om min man's händer och höger om min
lillasysters. Med min egen mamma's ord i ryggraden.

Du måste kunna flyta, Hannah.
Simma är också bra.. men Du måste mest av allt kunna flyta.
Att flyta är att överlämna sig. Flyta först. Sedan älska.
Så sa hon. Det ena kan inte existera utan det andra.

Nu delar vi rum. Ett rymligt som vetter mot bakgårdar,
vindlande gamla brandtrappor och vår vilda lilla trädgård.
Vi har vår stora säng och han sin lilla.
Jag tänder den generösa papperslampan om kvällarna,
den har fel kontakt och behöver en transformator som gör
att dess ljus flimrar som vore den ett enormt stearinljus.
Christian läser Nalle Puh med rösten jag föll för innan
vi ens träffats och vi slumrar alla tillsammans, nära.
Först senare bär vi över Cassius och drar baldakinen om honom,
hans lilla säng och sömnen, som om ett eget väsen.

Jag har inga tvivel där inget skaver.
Det där är mitt trygga rum som mamma.
Att jag inte funderar så mycket över hur saker borde vara,
eller hur andra gör, så länge det fungerar för oss.
Så länge det flyter. Att älska finns det alltid rum för.

Mitt lugn tror jag är hans tryggaste rum.
Mina ledsna, oroliga försöker jag vara ärlig med,
så länge han frågar. Han är mörkrädd.
Vi går genom den långa hallen efter att ha borstat tänderna.
Jag håller honom och vi tänder inga lampor.
Hans ansikte är tätt mot mitt när jag säger att
det är samma rum vi är i. Bara utan ljus bara just då.

Mitt liv är ingenting annat än rum för Dig.

Det går inte att ta tillbaka den plats han tagit. Inte heller när
han är iväg. Mitt ledsna lever där, i oron kring att det
inte riktigt finns plats för allt på en gång,
i att jag inte hittar tillbaka till mina alldeles egna rum.
Något säger mig, när jag väl sätter ord på det nu,
att det är ordet och tanken tillbaka som ska bort.

  Jag kan inte gå tillbaka, bara skapa nya rum i det liv vi har nu.
De får vara i ett lite mer slitet hus, vara mellan bredare höfter,
tröttare ögon och halvfärdiga meningar. Jag skulle bara
lyssna på mig själv. Det är samma rum. Bara i annorlunda ljus.

Jag tänker att det är så det är med de största kärlekarna i våra liv.
De intar alla rum och vi blir aldrig de samma som innan.
Och då är det precis som det ska vara.






∞

jag samarbetar med det danska märket bonét et bonét
{jag gör den typen av 'collabs' uteslutande när jag tycker om ett märke
och bara kring de saker eller plagg jag älskar och annars hade köpt}
därifrån kommer cassius säng, sänglinne och sänghimmel
| de olika snäckformade kuddarna är från fantastiska tamar mogendorff
| den bruna pyjamasen kommer ifrån soor ploom
| stickat och övriga plagg är bonét et bonét

VIEW FULL POST