RUM FÖR DIG

Wednesday, October 16, 2019



My life is nothing but room for you, I said.

-
Orden ur Kurt Vonnegut's roman Mother Night 
har följt mig i flera veckor. Boken handlar inte alls om moderskap,
men meningen My life is nothing but room for you genljuder i hela mig och
det är som att den säger allt, med bara några ord, om att vara mamma.
Han som visade sig vara Cassius bodde bakom mina revben
och förblir hittills den enda som hört mitt hjärta slå från insidan.
Jag var vansinnigt illamående ungefär dygnet runt, i nästan tre månader
och det följdes av ett virus. Fjällros på svenska. Låter som en
vackert sval blomma, men den satte min hud i brand.
Jag höll nävarna knutna i månader för att inte klia
och räknade veckorna som beräknades återstå av giftigt röda rosor
blommande envist över blek vinterhud; från sköra nyckelben
till höftben sakta vidgandes, i hans namn.
Han kom till oss en Söndag, i ett rum i höjd med molnen.
Regnet hängde i dem, allt var svullna grå kulisser
just utanför de stora fönstren där ljus brann stilla i vad som
föreföll oändlighet. Fiskmåsarna flög i cirklar utanför
och jag flöt.

Flöt på rygg i det varma vattnet
som om jag kunnat göra också det i all oändlig tid.
Flöt med vänster näve knuten om min man's händer och
höger om min lillasysters. Med min egen mamma's ord i ryggraden.

Du måste kunna flyta, Hannah.
Simma är också bra.. men Du måste mest av allt kunna flyta.
Att flyta är att överlämna sig. Flyta först. Sedan älska.
Så sa hon. Det ena kan inte existera utan det andra.
Nu delar vi rum. Ett rymligt som vetter mot bakgårdar,
vindlande gamla brandtrappor och vår vilda lilla trädgård.
Vi har vår stora säng och han sin lilla.
Jag tänder den generösa papperslampan om kvällarna,
den har fel kontakt och behöver en transformator som gör
att dess ljus flimrar som vore den ett enormt stearinljus.
Christian läser Nalle Puh med rösten jag föll för innan
vi ens träffats och vi slumrar alla tillsammans, nära.
Först senare bär vi över Cassius och drar baldakinen om honom,
hans lilla säng och sömnen, som om ett eget väsen.

Jag har inga tvivel där inget skaver.
Det där är mitt trygga rum som mamma.
Att jag inte funderar så mycket över hur saker borde vara,
eller hur andra gör, så länge det fungerar för oss.
Så länge det flyter. Att älska finns det alltid rum för.
Mitt lugn tror jag är hans tryggaste rum.
Mina ledsna, oroliga försöker jag vara ärlig med,
så länge han frågar. Han är mörkrädd.
Vi går genom den långa hallen efter att ha borstat tänderna.
Jag håller honom och vi tänder inga lampor.
Hans ansikte är tätt mot mitt när jag säger att
det är samma rum vi är i. Bara utan ljus bara just då.

Mitt liv är ingenting annat än rum för Dig.

Det går inte att ta tillbaka den plats han tagit. Inte heller när
han är iväg. Mitt ledsna lever där, i oron kring att det
inte riktigt finns plats för allt på en gång,
i att jag inte hittar tillbaka till mina alldeles egna rum.
Något säger mig, när jag väl sätter ord på det nu,
att det är ordet och tanken tillbaka som ska bort.

  Jag kan inte gå tillbaka, bara skapa nya rum i det liv vi har nu.
De får vara i ett lite mer slitet hus, vara mellan bredare höfter,
tröttare ögon och halvfärdiga meningar. Jag skulle bara
lyssna på mig själv. Det är samma rum. Bara i annorlunda ljus.
Jag tänker att det är så det är med de största kärlekarna i våra liv.
De intar alla rum och vi blir aldrig de samma som innan.
Och då är det precis som det ska vara.







0 comments:

Post a Comment