FLYTTFÅGLAR

Tjugotre gånger har jag flyttat i mitt liv nu.

Jag fick räkna efter på ett papper, fyllde ett a4.
Från mitt allra första hem, den stora sekelskifteslägenheten i Helsingborg där jag föddes
{Densamma mina föräldrar fick för att mamma balanserat höggravid på ett
dörrhandtag för att överhuvudtaget kunna se in och konstatera att den var tom.

« Jag älskar stuckaturen i hallen »  sa mamma.
« Å hur i helvete vet Du att det är stuckatur där och hur den ser ut..? » sa ägaren.
« Jag klättrade » sa mamma med mig i niomånaders inombords-baggage.
« Du klättrade, ja. Då ska Ni fan i mig ha lägenheten » sa ägaren.

En man som svor mycket men tydligen hade styr på sina ja och nej.},
till den sekelskifteslägenhet vi nu flyttade ifrån, här i England.
Med ett tjugotal hem in emellan.

Det var huset med den galna mannen på ovanvåningen, fortfarande benämnd
helt enkelt som gubbendäruppe bland familj och vänner.
Han som alltid stod och tittade på oss när vi lekte nere i trädgården,
med en sphynx katt på vardera axel, från sitt fönster.
Han som gjorde att jag under lång tid inte kunde gå direkt hem efter skolan
om ingen annan var hemma. Istället spenderade jag eftermiddagarna hos
pappa's bästa vän, båtbyggaren, snett över gatan.
Där doftade det tjärat snöre och bergamott earl grey.
Vi drack också det tillsammans; rykande ur en japansk tekanna.
Han serverade hemmagjort knäckebröd varmt från ugnen, med intensiva franska
ostar och tomatmarmelad med vaniljstänger kvar i.
Han spelade opera; Maria Callas sjöng Puccini, hade böcker från golv till tak
och stora Klätter-Jasmin i intrikata hängkorgar hans händer hade flätat.
Jag älskade de där eftermiddagarna.


Det var det monstruösa 1800-talshuset inbäddat vid skogens kant.
Det med ett knoppande tornrum vi hade som filmrum med tids-schema,
för att vi inte fick titta för länge på tv. Det fanns så många perfekt mjukslitna
och slingrande trappräcken mellan våningarna; att gränsla och åka nedför,
- & en mörk järnväg, kantad med lysande vita Jättebjörnlokor, högre än
någon människa vi visste, men som vi visste mer än väl var giftiga.
De bar både förföriskt mjuka vita blomblad och sträva
lek i hela skogen men håll Er borta från de där-uppmaningar.
Vi var inte så bekymrade över att tiden framför tv'n var begränsad.


Det var min första lägenhet som jag delade med min bästa vän
och en schizofren dam i lägneheten nedanför.
Vi låg klistrade med vattenglas mellan oss och trägolvet under många
varma sommarnätter; lyssnade neråt och kramade varandras fuktiga handflator.
Vi ringde skakande och förgäves polisen mer än en gång under de där nätterna,
innan vi förstod att de olika rösterna tillhörde en och samma person, som hotade
att ha ihjäl en annan. Men de där hemmen är historier för sig och
numer är jag en flyttfågel med egen familj.

cassius 0.5 och 2.5

Med flytt nummer 23 lämnade vi nu nästan svindlande höjder;

närapå fem meter till tak, bara några ytterligare till havet, - & Pink Floyd's David Gilmour
som lyxig skapare av ljudeffekter och närmste granne. På nätterna hörde man
vågorna och om dagarna skrålade fiskmåsarna och exboxaren's söner ikapp
{de som röker så mycket gräs att fönstren mot bakgården var neddragna allt som oftast}.
Där blev vi familj. Hans allra första hem. Och det lär vara vad jag antecknar
bredvid datum och tid, om jag en dag i framtiden måste skriva ner alla mina hem
på ett papper, att detta var det hem där jag föddes till mamma.

Nu ska vi göra ett hem av något mycket mindre.
Vi packar, med betoning på sakta, upp i en ny lägenhet,
ännu ett engelskt vitt ark som vi inte får lov att måla om.
Här är det småfåglarna som sjunger ikapp, i vår bakgårds överväxtra trädgård.
De sjunger sådär så att det ekar kvitter mellan gårdar, hus och
spiralformade brandtrappor. De verkade aldrig lämna i vintras.
Jag läste i the Guardian att de blir förvirrade av mobilmaster och trådlösa nätverk.
De kan förlora riktningen, falla rakt ner i havet, aldrig nå sina mål.
Jag kan relatera. Känner mig ganska stressad och något vingklippt
i det digitalt sociala. Vilsen. Kanske finns det rum ändå, såhär.
Fickor av spirande vilt mellan betong. Vi får se.