DÖDA POETERS SÄLLSKAP

Wednesday, December 5, 2018






När jag var liten läste pappa Tusen och en Natt för oss systrar,
alla i en enda röra i den stora sängen. Scheherazade vävde in berättelse efter
berättelse i sagor för sultan Shahriar, en natt i taget, i tusen och en saga;
för att förlänga sitt liv. Ännu en natt får hon leva för att han ska få höra sagans slut.
Pappa fick läsa och läsa och läsa, kanske i tusen och en natt, tills vi
somnade bort och det satte sig någonstans i min ryggrad att älska berättandet.
Därefter läste jag Sagan om Ringen på egen hand och skrev långa kärleksbrev
till Tolkien {varpå jag grät i två dagar när mamma berättade att han var död
och att det nog inte skulle bli mycket av en brevväxling}.
På helgerna var det biblioteket vi åkte till som familj, det största som låg närmast oss då.
Därinne spreds vi för en vind jag fortfarande kan känna doften av.
 Doften av en hel byggnad böcker, ett hus av tusentals världar.
Pappa försvann alltid upp i caféet där han bredde ut de stora dagstidningarna
till kopp efter kopp av nattsvart kaffe. Mamma är ett mysterium. Kanske försvann
hon in bland de labyrintlika raderna av bokhyllor och lät sig slukas upp.
Hon är fortfarande den som vet precis vilken bok jag kommer tycka om allra mest.
Lillasyster låg på rygg med sina långa, taniga ben {för övrigt min för eviga avund}
spretande över den röda sammetssoffan i det inglasade rummet där man
kunde lyssna på ljudböcker, enorma hörlurar över rågblond oreda.

Jag minns inte mig själv där på biblioteket. Jag minns bara känslan.
Jag vet inte vad jag letade efter eller vilka böcker jag lånade med hem,
men jag tänker att allt det där är det som gjort att mina kotor
bildar som om en bokrygg. Nu ska den stå rak och emot för mycket
tid framför olika skärmar i min roll som mamma. Jag balanserar mellan
iPad-förmaningar och den förundran över böcker jag vill föra vidare,
på en rätt så skakig lina känns det som ibland.

Cassius och jag är ensamma hemma en novemberkväll.
Vi ligger i den stora sängen bland böcker och magasin,
har travar av varma tekoppar och mjuka clementiner vid vår sida.
Hans böcker är fortfarande mest av det klumpiga slaget, med blad så
tjocka att man vill tro de är fler och kanske är dem ihopklistrade av clementin.
Långt mellan meningarna och nära till skratt.
Mina har det där så skira pappret att man nästan får en spegelvänd förhandstitt
av sidan som ska komma och ändå måste gå tillbaka och läsa om för att
hänga med {eller så är det där bara jag}. Tillslut somnar han bort
och jag rullar upp ärmen på min kofta, makar mig försiktigt närmare så att
vår hud möts. En räv gråter någonstans bland bakgårdarna och det är
kanske det sorgligaste ljud som finns.

En förlorad unge säger dem, - det är därför mamman skriker så.

Jag stryker Cassius panna i det gyllene skenet av gatlyktan utanför
och tänker på ett citat jag sparat på en egen skärm.

Promote what you love instead of bashing what you hate.

Så. Som jag ska läsa för Dig. Älskade unge. Kanske i tusen och en natt.
Och så ska vi posta Dina kärleksbrev i den höga, röda brevlådan här på hörnet.
Jag lyfter Dig tills Du når den svarta glipan själv.
Brev till påskharen som sist, eller till författare, också dem som är döda.
Mamma är ganska stark så, hon har sagor i ryggen.







konst | fotografiet i ram är madame fragonard no 1 av anna malmberg
sängkläder | midnatt home





0 comments: