HOUSE OF PALOMA

Cassius,

när vi systrar var små fanns det en Anna.
Där hon bodde fanns ett badhus som var som ett romerskt bad
(fast här låg det nästan bortglömt, i ett nordiskt armveck till by), med pelare och
bassäng som väldig fyllde ett egentligen för saken lite för litet stenhus.
Längs kanterna trängdes, i långa gångar med dörrar i fil, omklädningen;
som saknade väggar ut mot vattnet. Nakenhet för öppen ridå och
en bastu som var till ytan världens minsta men hög som ett kyrktorn.
Anna hade vita brevduvor som hon sände iväg medan vi njöt oss bort
i hennes hembakade, syrliga äppelpaj med den lenaste vaniljsåsen.

Din pappa's morfar hade också vita duvor.

Fast Bapou Daki (morfar Daki på grekiska) hade sina för racing.

Vid det laget var han en gammal man, med en vit nejlika för alltid i kavajslaget,

London's West End klubbar, molotov cocktails och gangsterliv bara

bakom sig: i de egna vingslagen.

De här bilderna har ju egentligen ingenting med det där att göra.

Men vi fotograferade detta åt 'House of Paloma' och

varje gång jag hör ordet paloma tänker jag på

Anna och numer Bapou Daki och då kan jag önska

att också Ni hade levt i samma tid.

∞

'House of Paloma' är en favorit för mig bland barnmärken

och det här är deras 'Gigi set' i naturligt linne

(med foder i fjantigt mjuk bomull), de fina kängorna

är från en annan favorit, - danska petit nord.

VIEW FULL POST

PASS THE POETRY, PLEASE

"We would be together

and have our books and at night 

be warm in bed together with 

the windows open and the stars bright."

- Ernest Hemingway

Jag vill åt Hemingwayhållet med våra kvällar.

Om än våra är väldigt tillsammans; med stearinljus och också med

fönstren öppna, så innehåller dem mer kallt skärmljus och osynliga stjärnor än

böcker för oss alla tre. Jag önskar oss lite mer av magin mellan boksidor.

Jag har alltid läst mycket, kommer från en läsande familj

och vill ge Cassius läsandet i arv.

Så klart sitter ungen inte och läser själv. *

Han är fyra år gammal och känner igen sitt namn, kan ljuda det

när han ser det i bokstäver på ett ungefär. Men han var av

någon outgrundlig anledning djupt försjunken

i Sierra DeMulder's We Slept Here  som låg på sängen.

Jag undrar vad han tänker då, när han försvinner så.

Detaljerna var dessutom i maskopi, typiskt tillfälle för fotografi.

Hur jag själv läser har förändrats på sistone.

Jag läser mer poesi än innan. Jag viker också febrigt fler hundöron

i nästan allt annat som jag läser, och antecknar fler meningar jag vill minnas.

Vi är lyckligtvis friska, så febern är för orden och vart de tar mig.

Kanske kan de inspirera någon mer än mig.

Så, här är mitt sängbord's bokhög för tillfället,

rakt uppifrån och ner.

"Societies in which women have lots of autonomy and authority

tend to be decidedly male-friendly, relaxed, tolerant, and plenty sexy.

Got that, fellas? If you're unhappy at the amount of sexual opportunity

in your life, don't blame the women. Instead, make sure they have

equal access to power, wealth, and status. Then watch what happens."

- Cacilda Jethá (& Christopher Ryan),
Sex at Dawn

Jonathan Simons,

Songs of Waking : Poems



"We would all like to believe we came from nowhere but ourselves,
every gesture is our own. But then we find we belong to the history and fate
of a long line of beings that also may have wished to be free."

- Patti Smith,
Devotion
(från serien 'Why I Write')

Jag är nyfiken på författaren Simon Van Booy och började med
att köpa den här, som redan nu har flera vikta hörn.


"I wonder if things can happen too early or too late or
if everything happens at exactly the right time.
If so, how sad and beautiful."


•


"I want to do things for people they will never forget.
Maybe that's the best thing I can do in life."


•


"It's true the people we meet shape us. But the people
we don't meet shape us also, often more because we have
imagined them so vividly.

There are people we yearn for but never seem to meet."



- Simon Van Booy,
The Secret Life of People in Love

'The Man who Planted Trees' är en av mina favoriter
ända sedan jag fick ett ex av min pappa för många år sedan.
Jag förlorade den boken i en av många flyttar sedan dess
och var tvungen nu att både äga och läsa om.



"For a human character to reveal truly exceptional qualities,
one must have the good fortune to be able to observe
its performance over many years. If this performance is
devoid of all egoism, if its guiding motive is unparalleled generosity,
if it is absolutely certain that there is no thought of recompense and that,
in addition, it has left its visible mark upon the earth,
then there can be no mistake."

- Jean Giono,
The Man who Planted Trees

Flera lösryckta meningar skrivna av Ocean Vuong fanns samlade

bland mina anteckningar insåg jag, så jag ville prova på något också av honom.

"The most beautiful part of your body

is where it's headed.

& remember, / loneliness is still time spent /

with the world."

- Ocean Vuong,

'Night Sky With Exit Wounds'

Jag hoppas att detta finner Er friska och mer fulla av hopp än oro.

Och har Du någon bok Du vill tipsa om här, eller för all del

vad som helst som kan inspirera i den här osäkra tiden,

- pass the poetry, please..!

hannah x

*

Vi läser däremot hans favoriter varje kväll.

Om och om igen går dessa just nu på repeat;

Jamen Benny och Nämen Benny - Barbro Lindgren

Spyflugan Astrid - Maria Jönsson

Mamman och den vilda bebin - Barbro Lindgren & Eva Eriksson

Nattåget - Ulf Stark & Sara Nilsson Bergman

(det är så klart extra spännande att 'moster sara ritat')

VIEW FULL POST

ANDHÄMTNING

  Bara en mening jag läser duger. Fastnar. Håller och håller om.

Make sure you stock up on

compassion. 

Resten; tystnaden, får bli översatt bara i bilder av en del ur vårt hem.

Gamla, vita polkadot tapeter någon annan satt upp (och,

inser jag när jag ser det såhär, blekt på vitt, - en färgskala som också vilar), en

vinter som inte vill bjuda hem våren än, och en pojke som inte förstår ordet virus

när jag försöker sätta ord på varför alla är hemma så mycket, också vi.

Make sure you stock up on

compassion. 

∞

världsliga ting | cassius säng, sängkläder och baldakin kommer från

bonét et bonét, hans rockring klädde underbara emma som har lokala

thistle by nature - blomsterleverans med cykel i alla väder - åt oss,

och kuddarna i snäckform kommer från fantastiska tamar mogendorff 

VIEW FULL POST

VAD JAG MINNS

I ask myself what will they remember when I am gone 

or when they are grown and cradling the hurts of their own childhood.

I wonder which pieces of this magnificent, messy effort will be worthy of recall

and which will fall by the wayside, detritus of days lived in the sunset

colours of our love for them. I know that much, if not most, will be packed away

in the recesses of what I hope they think of as a happy childhood.

Will moving be one of the sharp shards they carry gingerly? Angrily?

Perhaps tenderly? Will they demand explanation and reasons

for the wanderings of my heart? Will I have any?

- Hillary Bowen, A Home

Den här texten genljuder i mig medan hans skratt ekar mellan paviljongerna.

Jag kommer inte ihåg hur jag lärde mig cykla. När jag tänker på det nu kommer
jag inte ihåg att jag cyklade alls som barn, fast det vet jag ju att jag gjorde.

För mig är mycket, om inte det mesta, undanpackat i vrår av vad jag tänker på
som en, om inte lycklig, så fin, - barndom. Vad jag minns är mamma's vackra fötter,
solbrända och glittrande mellan vattenytan och bryggan, hur de var mitt riktmärke
i den insjö där jag lärde mig simma. Den som rådde över blodröda näckrosor
och pappa's hornbågade glasögon, för alltid förlorade från en roddbåt.

Vad jag minns är ljuset över sjön.

Vad jag minns är pappa som lutar sig över mig och skymmer ljuset,
där jag ligger på asfalten efter att ha ramlat baklänges i gatan från en lastbil.
Jag minns hur han lyfte upp mig, och bar mig liggandes över och i hans armar,
upp i den ännu tomma lägenhet vi skulle hjälpa en vän flytta in i.
Jag minns min kropp mot den åldrade parketten och att jag tyckte att det kändes
sådär som det såg ut att kännas, när en skakad tecknad figur fick som om en
gloria av kvittrande fåglar och blinkande stjärnor, i yr dans runt huvudet.

Jag minns inte att vi någonsin besökte den där lägeheten igen.

Jag minns det som sommaren jag sedan spenderade under vita lakan
hängda som ett slöjlikt nordiskt beduintält mellan äppelträden, vilande efter
min hjärnskakning. Vad jag minns är trädens skuggor som smekte linnet,
hur de böjde sig över mig som vakande sjuksystrar.

Vad jag minns är de gigantiska jättelokorna som kantade järnvägen.
Jag minns att deras blommor var så förföriskt skira, i vekt vitt
mot de dunkla, mörka järnvägsspåren. Och jag minns att de stod där
lockande; klädda i mamma och pappa's omen.
Björnloka.  Gift.  Brännskada.

Jag minns inte några varningar om tågen som dundrade
fram där genom vår del av skogen.
Varje jätteloka var dock en stormfågel, ett muller i sig.

Det var tiden då vi bodde i ett oändligt vitt sekelskifteshus med ett runt,
knoppande tornrum och nästan för många andra större rum att gömma sig i;
att försvinna i. Den åldrande skönheten hade flera trappräcken i mörkt trä,
perfekt blankslitna av händerna och åren som passerat dem,
alltför frestande att kunna låta bli att gränsla och åka nedför.

En gång låg det en björnfäll slängd, utspridd med huvudet intakt,
i en öppen container på grannens uppfart.
Björnens käkar var uppspärrade i ett nu för alltid ljudlöst vrål och
ögonen var blinda av glas. Vi fick syn på den från där vi låg på magen
uppe på vårt solvarma garagetak och åt klibbiga plommon
utspridda där med oss från nära grenar.
Björnloka.  Fördärv.  Brunbjörn. 

Jag minns det som en ögonblicklig förnimmelse,
osynlig men kompakt och min allra första, -misstanke om att
människan är farligare än något framstörtande tåg eller giftig blomma.

Vad är det Du minns..?









∞
cassius's första cykel är från banwood
(jag undrar om han kommer minnas hur han lärde sig cykla.)

VIEW FULL POST