HEMLÄNGTAN

Saknaden blir för stor. Både min, och på något, eller sitt eget vis, också hans.

Så vi flyger, bara han och jag, hem till den trädgård jag kan sakna allra mest.
Vi kommer fram på kvällen, just som solen silas som vackrast mellan björkarna
och glöder mot gamla stenmurar och familjär hud, värmer bekant keramik och jordgubbar.
Vi sitter och pekar och pratar, medan ljuset faller, om allt de hunnit göra,
allt som växt sig större, bara sedan sist. Men mest studerar jag dem. Tar tillfället i akt.
Stoppar så många sekunder av tillsammans jag bara kan, in i alla lager av mig.
In i dottern, systern, mamman, mig. Kisar mot den sista solen och kärleken som bländar.

Han är barfota och plockar, som om invand, smultron ute i kryddträdgården.
Han är min och jag hans. Han är deras. Och dem är mina. Dem är hans.
Sedan jag flyttade, lämnade, - & bor i ett annat land är det där desto tyngre,
både saknaden av det och dess värde, - den där självklara & initierade kvalitén
hos gemenskapen som man bara har med dem som funnits där hela ens liv.
Modersmjölken och rötterna. Här är vi jordade. Också han, genom mig.
Här somnar vi med gardninerna öppna mot månen, han först;
på rygg ovanpå min mage, mot en stor hög kuddar.
Vi två bor ute i den lilla studion som ett tag var mitt hem och nog också räddning.
Det lilla soldattorpet från 1700talet, i mina föräldrars trädgård.
Det är så förunderligt vackert att vara här med honom.
Fanns det något kvar i mig att läka så gör vi det nu.

Det är varmt på nätterna. Vår hud är fuktig bland de tunna lakanen.
Han drömmer om robotar och jag om just ingenting, bara i tunna slöjor.
Vi vaknar tidigt om morgnarna, Sverige redan i sin allra finaste sommarklänning.
Han får dricka lite te då, med mycket mjölk och lite honung,
medan vi väntar på att gå över till ett uppvaknande 'MoMo & MoFa's house'.
Han längtar efter att få göra kaffe i pappa's lilla maskin och vi får
alla dricka så mycket espresso att vi måste sätta näven mot pannan.

MoFa är solbränd. och tatuerad. det är spännande. espresso också.

Saknaden blir för stor. Både min, och på sitt eget vis, också hans.
De är nära, han och hans pappa, har något alldeles eget.
Så efter åtta dagar gör vi oss redo att flyga tillbaka hem till England.
Hem. Hemlängtan. Kanske har vissa av oss på riktigt två Hemma
och kommer få leva med att ständigt sakna någon.
Hemlängtan är nog allra mest efter människor ju, vart de än finns.

Jag inbillar mig att han fötts med den, hemlängtan.
Kanske för att den bodde i mig, tillsammans med honom, där inne,
redan innan han kom till världen. För så som jag kände honom
innan vi ens möttes, kände han kanske också mig.
Han fanns där alltid. I modersmjölken jag själv fick, i rötterna.
Det är ju det som är hemma.

x



+
nafsi quote are words by nayyirah waheed