#GOALS

Jag har envis huvudvärk och ännu envisare tvätthög.

Jag sitter alldeles stilla på sängen, till Chopin lite för högt och kaffe lite för kallnat.

Jag ser mig omkring på vackra ting.

Som jag har samlat, burit och rest med.. saker, tänker jag.

Så dyrbart, kostsamt och så värdefulla minnen.

Den stora ryggsäcken i strå köpte jag på Bali för en massa år sedan,

av en man med ett dött öga. Det var liksom mjölkigt och livlöst,

hans léende ostyrigt och fullt av liv.

Den kurviga urnan är ett gammalt franskt olivkrus.

Den har jag suttit uppflugen med i famnen i passagerarsätet i flera stora

flytt-lastbilar genom åren. Sist gick lasset och vi mellan Sverige och England

under varma sommardagar. Jag hade svettpärlor ovan överläppen och

amors pilar djupt i bröstet.

 Fotografiet av min lillasyster med orkidéer i håret är urblekt och

ett av de första porträtten jag någonsin tog. Ramen som håller henne köpte vi

tillsammans på en biltur genom Frankrike med en butter Parisare vid ratten

och allt som skulle vara enkelt var svårt. Som just innan något tar slut.

  Fotografiet av mig där tätt intill henne, med en pyton, tog Sara på Bali.

Den vägde nära trettio kilo och vi hade blåmärken längs revbenen i dagar efteråt,

där den lindat sig om oss med all sin intensitet. När jag tittar på de

fotografierna idag, kan jag fortfarande förundras att vi aldrig tvekade en sekund

på att ha ormen över oss i timmar, under den där heta eftermiddagen bland

bergen på Bali. Men jag har sagt det förut; vår kärlek till det landet

var en så stark, att vi glömde våra rädslor och att vi ens någonsin haft några.

Alla de där resorna tillsammans dit ställde, - & besvarade liksom varenda fråga.

Den lilla jackan i linne köpte jag på ett torg i Italien.

Där hängde det ena linneplagget vackrare än det andra på rad

och kostade inte mer än vars en stor, kall glass och en het espresso.

Nu hänger en del av dem här hemma och minner oss om kyssar bland

marknadsborden, hur vi dansade en magnetisk natt under månen;

min familj, barn och vuxna och min då alldeles nya förälskelse.

En resa vår kärlek står stadigt på än, med solbrända barfotafötter.

Jag räknar efter på kärlekar och fingrar att den vita broderade klänningen

har jag haft i minst elva år, varav den har hängt i en mörk garderob de senaste två.

För ett tag sedan drog jag den över huvudet mitt i, - & trotsande tanken

att den inte längre skulle passa med bröst som ammat och mage som burit,

men det gjorde den och det betydde något alldeles annorlunda vackert

att stryka över tyget nu, följandes mina egna former, som om

den fann mig alldeles ny och precis som förr, på en och samma gång.

Bland dammiga vinylskivor och sorgsna, söndriga gamla porslinsdockor på

den lokala loppisen en söndag, stod plötsligt ett Tulip bord och stol med 

rätt markeringar under och mitt namn på. Jag trodde det stod fel

på den tummade prislappen, så billigt var det.

Kanske vet de inte vad det är de säljer riktigt, tänkte jag

med sedeln i handen men sa ingenting,

så loppis-lumpen & lyrisk var jag.

Den snäckformade stråväskan är alldeles ny och kommer från

& other stories i London. Jag klippte av tillhörande tofsar och snart ska

den resa med in i den här sommaren, gå på minst ett bröllop kanske,

och bära nya minnen jag ännu inte vet något om.

☾

De måste alla, sakerna alltså, bära med sig en historia redan;

i sömmarna och på insidan av sig, eller kunna skapa nya minnen;

nytt värde, från och med nu, för mig, tänker jag, - om de ska få bli flera.

Dem måste liksom betyda något annars blir jag trött nuförtiden. Trött på Le Stuff.

Jag tänker på hur enormt mycket bilder vi ser av vackra ting och klädesplagg,

- & på hur lite, i jämförelse, vi får veta eller tar oss tid att ta in, av historien

runt omkring, minnen in emellan sömmar,

bortom fyrkanten och hos former som burit och hållt.

Det allra finaste bakom den, för mig tomma etiketten,  #goals 

- finns ju det sanna livet in emellan, det som hände Dig på riktigt.

Jag skulle vilja veta mer om det.