THE CONFESSIONS

Med Makers and Muse inspirerades vi av, - och skrev om

originalformuläret till 'the Proust Questionnaire'
och resultatet blev the Makers and Muse Confessions.
Jag tänkte att kanske intervjuar jag andra 'makers' och 'muses' här
senare i år. Jag börjar här först med mina egna svar.

1. What do you make?

Photographs and love.

2. What is your current state of mind?

Excited, confused, rebellious, tired, in love, curious and longing.

3. Which living maker do you most admire?

The ones who use their vocation to also make a difference to people
and / or in the world.

4. Describe what the word 'muse' mean to you? 

Mm.. Whiskey in a teacup.

Meaning power and influence out of an often illusory delicate source..

that's powerful to me.

5. Do you have one.. muse that is?

In work, yes. In life, no. But I must find me one for that, methinks..!

6. What is your most treasured possession?

My health if that can count as one, no question.

7. Describe yourself in three words.

Mellow, passionate and peculiar.

8. How do others describe you, in two words?

Laidback and creative.

9. What do you most like about your appearance?

My eyes perhaps. They give us away all the time..!

Not practical at ALL, but quite endearing somehow.

10. What do you find attractive in others?

Complete presence, beautiful hands and whiskey voices.

11. What virtue do you find overrated?

Honesty.

 I think it's a bit of a muddy concept and it's so subjective.

We often confuse it with 'truth', I think, and while

the truth can set us free, honesty can be very selfish.

12. What surprises you?

Countless things..! But I have the memory of a goldfish apparently.

13. What is the lowest depth of misery to you?

To lose sight of one's soul. Bad things follow that one.

14. What is the highest form of love for you?

Agape.

Agape love is always shown by what it DOES.

15. Which famous muse do you admire?

There are so many remarkable women.

I want to say womanhood as a whole, as one body,

is the most admirable muse. And it IS to me at the moment.
I'm on a very palpable journey in that right now
and I'm most probably far from alone.

16. On what occasion do you lie?

To get into parties and to get out of going to parties.

17. What is your idea of perfect happiness?

Being in the moment.

18. What word do you most overuse?

'Truly.'

19. What inspires you?

The unexpected.

20. If you could be anyone, who would it be?

I'm kind of busy doing the me-thing, figuring that one out.

21. What do you most value in your friends?

The ability, or quality of the friendship, to be able to naturally

share both dark and light rooms together, with equal love, understanding,

humour and respect in both.

Shared history also more now, living abroad and 'away'.

22. If you were a thing, what would it be?

Ooh.. the possibilities..! 

A lottery ticket that gave the right person the high of a lifetime.

A lie detector if we're talking what I'm most like rather than what I'd love to be.

I'm intuitive and read people quite well without meaning to, or really thinking about it,
so I can most often tell when people are lying or 'feel' what is not said.

A most cruel gift at times. One I think comes from being very much
an observer growing up.

23. Where would you most like to live?

Part-time between England, the south of Italy and Bali.

24. What is your greatest fear?

Death too soon and death too late.

Also great whites and death by choking on a piece of candy,

perhaps the most unnecessary way to die there is.

(So if you're a real friend of mine you know that if the latter was to happen,

the official story is I died saving someone else from a great white.)

25. What trait do you most deplore in others?

Abuse of power.

26. What trait do you most deplore in yourself?

My forgetfulness always. And sometimes my own romanticism.

27. Which late maker do you most admire?

Frida Kahlo. A cliché answer perhaps, but true for me in so many ways.

Except for her artistic talent, she had such an amazing resilience 

and I so admire that she lived her life entirely as she w a s.

28. Name the fictional character you most identify with?

Mm..tricky one..! Perhaps somewhere in between the lines of
Persis [from Louisa May Alcott's 'Diana & Persis'] and
Lily Briscoe [from Virginia Woolf's 'To the Lighthouse'] mixed with
Maria Elena in the movie 'Vicky Christina Barcelona'.

That or Sherlock Holmes. I'm a natural-born conspiracy theorist.

29. What do you spend your money on?

Wine, books, flowers and candles.
And travel, - back and forth between the people I love.

30. What do you consider your greatest achievement so far?

Staying true to myself and not going altogether insane in the process.

31. What quality do you most like in a man?

Self-knowledge is very sexy.

That and loyalty is a killer combo for me.

32. What quality do you most like in a woman?

Guts.

30. What do you consider your greatest achievement so far?

Staying true to myself and not going altogether insane in the process.

31. What quality do you most like in a man?

Self-knowledge is very sexy.

That and loyalty is a killer combo for me.

32. What quality do you most like in a woman?

Guts.

33. What is your favourite swear word?

Fuck trumpet..!

Although I'm not that musical so most often I leave the trumpet out.

34. What is your motto?

There's only one I really, in real life, come back to,

- Just Go.

35. If heaven exists, what would your God say when you arrive there?

- "Welcome back, honey..! The others are waiting."

VIEW FULL POST

MY KITCHEN, YOUR KITCHEN, MY FACE, YOUR FACE

Although your fear is anyone's fear,

like an invisible veil between us all..

and sometimes in private, my kitchen,

your kitchen, my face, your face.

- Anne Sexton

Tisdagar och onsdagar är jag gräsänka. Då är vårt kök
(som är ett med vardagsrummet sammanbundet av en stor öppen spis),
mest fotografier, kaffekoppar, kamera och olika sätt att förhålla sig till ljus.
Jag tänker på alla kök jag levt i och hur jag skulle vilja resa tillbaka i
tiden med kameran till dem, med de vetskaper jag har idag; om hur
fullkomligt det var. Så operfekt perfekt. Husets hjärta, de mest klara
inre bilders rum bland mitt minnes annars lite dunkla korridorer.
Kärleken är två människor som dansar i ett kök när ingen ser.

Och ibland, i det egna rummet, i det privata,

allt oftare nu, tänker jag att det är för mycket, att mitt kök

är Ditt kök, Ditt ansikte, mitt ansikte.
Att vi blivit mer identitetslösa desto mer vi delat.
Att jag nu slukar när någon delar något äkta, som om utsvulten.

Hur ska jag lyfta slöjan, hur ska jag behålla kärnan.

För fotografierna, texten, ordet, det har jag ju älskat sedan långt innan.

Jag tänker att om vi delar nästan bara det som passar in,
eller går att köpa eller få på recept, vad har vi då..?

Mitt kök, Ditt kök, mitt ansikte, Ditt ansikte. Och en slöja emellan.

x

bild no1 | från just mitt kök 

bild no 2 & 3 | delar ur LINES från vårt Lemholt N' Bergman i samma kök

bild no 4, 5 & 6 | musan fotograferad för Makers and Muse

VIEW FULL POST

EN BLEKGUL SOL

Vintern är snällare nu, en blekgul sol. Eller så är det jag som ljusnat.

En lördagsmorgon när orden trots det bara vill komma ut kantiga mellan oss

klär jag på mig snabbt och går ut utan mål, de andra går och simmar. 

Det har tagit mig orimligt lång tid att lära mig att det här är okej.

Att det är okej, till och med mer generöst mot oss båda,

att ta vår alldeles egna plats. Egentligen, - att jag tar min plats.

Det förvånar mig att jag inte lärt mig det här konstgreppet tidigare i livet,

att min envishet i att genast gräva inåt och inbillningen att det helst

ska ske precis där jag står, har bestått så länge. Så klart har jag gått,

lämnat för en stund, förr. Men nu räcker det att det är

bara för mig jag gör det.

Jag har sedan bara hunnit passera den blå emaljskylten i vårt kvarter

som säger att här gick Churchill i skola ett tag, innan mitt kantiga börjar mjukna.

Jag undrar, som allt oftare på sista tiden, om det är den duktiga flickan som

lyckats hålla för ögonen på mig ända till nu. Det svindlar till i mig då.

Hon har lösgjort sig om inte ur mig, så i mig, den snälla, duktiga flickan.

Hon står inte längre allra längst fram, alltid redo att svara ja innan jag vet vad jag vill.

Nu är hon som en lite förvrängd bild av mig själv, finns speglad strax bredvid.

Kanske vet ingen annan, så lite vi egentligen vet om varandras inre liv.
Helt säkert kan jag skämmas över hur sent jag förstod,

en ilande känsla i bröstet också nu; av att dela med mig av det.

Jag har varit så vild och så tam på samma gång. Alltid.

Men i det vilda fanns alltid en närhet, sådär som sanning känns,

i det tama en förflyttning, så som något arrangerat av någon annan.

Kanske vet ingen annan, men jag ser saker med andra ögon.

På det minimala caféet där jag slår mig ner sitter ett tiotal människor trångt,
böjda över sitt och olika val kaffe. Just intill mig har en grupp kvinnor
i 50års åldern samlats efter ett yogapass att döma av mattorna

och deras avslappnade rörelser.

Jag lyfter blicken och en av dem sitter och tittar på mig, den stickade
gröna tröjan hon har på sig får hennes ögon att som om lysa av jade.

Hon har huvudet lätt på sne' och ler försiktigt, liksom mest med ögonen.
Jag håller kvar hennes blick och hon min. 'We Should All Be Feminists', en essä
av Chimamanda Ngozi Adichie ligger på mitt bord. Jag vet att hon sett den.

Jag känner det. Den förvrängda spegelbilden i mig skymtar förbi,

ekar nu avslöjade vi något. Inuti mig möts det vilda och det tama

och ingen av dem slår ner blicken.

Jag ler tillbaka mot kvinnan och ända in i mitt eget bröst.

Jag måste vända bort ansiktet sedan, utåt gatan, uppåt; blinka

bort tårar mot de nakna grenarna av trädet utanför det immiga fönstret.

Allt det som aldrig sägs. Hennes erfarenheter i livet. Mina.
Det stora i det lilla. Det berör mig så att jag vibrerar.

Där som ingenting är arrangerat utan bara så nära inpå.

Jag samlar ihop mina saker, betalar för kaffet och går ut på gatan.

Och över allt, en blekgul sol. Sen att vakna.

En sorg hör till i det. Men också, nu, en orubblighet.

≠

första fotografiet är ett porträtt av lina lindholm gjort för makers and muse

2a och sista är självporträtt och resten rekvisita i röra med bl.a handmålade

gamla 'calling cards' som finns i lemholt n' bergman pop up art shop

VIEW FULL POST

THE SKY INSIDE US

"You want to go back to where the sky was inside us."

- Margaret Atwood, from Power Politics

Jag sorterar och sänder fotografier jag tagit för Makers and Muse.

Det har hunnit gå ett år sedan de här togs i Alentejo, i Portugal,

men de skulle lika gärna kunna vara från precis nu, med den ton de slår an i mig. 

Längtan efter att ha en vidsträckt himmel runt om och ända inpå huden.

Också att få ha den inuti igen. Eller är det att visa den vidsträckta

himmeln inuti, vidröra den mer..? För den finns ju där.

Jag tänker mycket runt det just nu, vad vi väljer att visa upp.

Jag hör människor längta efter något annat, eller något mer.

Jag hör min egen längtan så mycket att den blivit till ett ständigt

närvarande ljud, som om vitt brus.

"I'm hidden in my words, like scent within a rose's petal,

/ whoever wants to see me, it's in my words he'll see me."

 - Zeb-Un-Nissa, translated by Paul Smith

Jag tycker om hur bilderna blev. Stunden var vacker på riktigt
och den kunde fångas. Ljuset & huden, platsen & kvinnan.

Men idag är de kanske bara det, bilderna, något att snabbt bläddra förbi,

förtjänade av ett dittryckt hjärta, kanske en kommentar.
Men jag tänker att jag hör ju Er, mellan raderna, Ni som också längtar.

Jag trevar i det här, både med fingrarna och tankarna.

Undrar vart det ska bli av med instagram och bloggar, med oss.

"I do not want to see what is shown, I want to see what is secret.

What is hidden amongst the visible. I want to see the skin of light."

- Héléne Cixous, from Stigmata

☾

fotografierna är tagna på casa no tempo, portugal
musa : lina lindholm | hår  : jossi madsen
garderob och styling : sara n bergman & emma lemholt

VIEW FULL POST