Although your fear is anyone's fear,
like an invisible veil between us all..
and sometimes in private, my kitchen,
your kitchen, my face, your face.
- Anne Sexton
Tisdagar och onsdagar är jag gräsänka. Då är vårt kök
(som är ett med vardagsrummet sammanbundet av en stor öppen spis),
mest fotografier, kaffekoppar, kamera och olika sätt att förhålla sig till ljus.
Jag tänker på alla kök jag levt i och hur jag skulle vilja resa tillbaka i
tiden med kameran till dem, med de vetskaper jag har idag; om hur
fullkomligt det var. Så operfekt perfekt. Husets hjärta, de mest klara
inre bilders rum bland mitt minnes annars lite dunkla korridorer.
Kärleken är två människor som dansar i ett kök när ingen ser.
(som är ett med vardagsrummet sammanbundet av en stor öppen spis),
mest fotografier, kaffekoppar, kamera och olika sätt att förhålla sig till ljus.
Jag tänker på alla kök jag levt i och hur jag skulle vilja resa tillbaka i
tiden med kameran till dem, med de vetskaper jag har idag; om hur
fullkomligt det var. Så operfekt perfekt. Husets hjärta, de mest klara
inre bilders rum bland mitt minnes annars lite dunkla korridorer.
Kärleken är två människor som dansar i ett kök när ingen ser.
Och ibland, i det egna rummet, i det privata,
allt oftare nu, tänker jag att det är för mycket, att mitt kök
är Ditt kök, Ditt ansikte, mitt ansikte.
Att vi blivit mer identitetslösa desto mer vi delat.
Att jag nu slukar när någon delar något äkta, som om utsvulten.
Att vi blivit mer identitetslösa desto mer vi delat.
Att jag nu slukar när någon delar något äkta, som om utsvulten.
Hur ska jag lyfta slöjan, hur ska jag behålla kärnan.
För fotografierna, texten, ordet, det har jag ju älskat sedan långt innan.
Jag tänker att om vi delar nästan bara det som passar in,
eller går att köpa eller få på recept, vad har vi då..?
eller går att köpa eller få på recept, vad har vi då..?
Mitt kök, Ditt kök, mitt ansikte, Ditt ansikte. Och en slöja emellan.
x
bild no1 | från just mitt kök
bild no 2 & 3 | delar ur LINES från vårt Lemholt N' Bergman i samma kök
bild no 4, 5 & 6 | musan fotograferad för Makers and Muse
7 comments:
Ja...precis så. Hur gör vi? Kommer att tänka på en diktrad av Ulrika Nielsen: "det enda sättet att ha något nu/är att inte visa det för någon". Kanske är det så, jag vet inte. Känner samma ambivalens över delandet. Står för vad jag säger och visar, men vill ibland ändå dra det tillbaka...överfallen av någon slags skygghet, och en rädsla för att kasta pärlor för någon som inte förstår bättre än att trampa på dem. Knepigt. Men här är det som vanligt gott att vara; glad för vad Du bloggar och delar...!
Jo, och Hannah, en sak till....
Jag tror orsaken varför vi är så många som följt med Ditt bloggande och älskat det genom åren är inte bara för de fantastiska bilderna, utan för vad de förmedlar, vad de gör med en. I mig skapar de samtidigt en vakenhet och ett lugn; jag blir en betraktare igen (som jag alltid vill vara men hela tiden sugs bort ifrån, känns det som), någon som stilla men koncentrerat tittar, begrundar och inspireras. Det Du skriver om att Du längtar efter, det ger Du själv.... Och så har det alltid varit. Tack, och snälla ta till Dig att Du "are the change you want to see".
Hjärta hjärta.
.. en diktrad med nästan identisk mening kommer upp
här i min ände allt oftare;
Travel and tell no one, live a true love story and tell no one,
live happily and tell no one, people ruin beautiful things.
skrivit av kahlil gibran (1800, - till tidigt 1900 tal)
jag vet inte heller.. men det ligger ju något i det,
tänker jag, om inte annat för att det stannar till i oss.
jag känner också precis så, - att jag står för vad jag säger
och vad jag visar, men att jag ändå ibland vill dra det tillbaka
(gällande självporträtt GÖR jag det dessutom relativt ofta)..
och Du slår huvudet på spiken där;
"överfallen av någon slags skygghet" .. precis det där låg
i mitt medvetande hela tiden när jag skrev det här inlägget,
att där har j a g förändrats.
det är fint att 'prata om det', - & jag uppskattar väldigt mycket
att Du stannade till och skrev ner Dina tankar kring det, joanna..!
jag blir på riktigt både så berörd och så tacksam (!)
över Dina andra och dessa, fortsatta ord, joanna..
det är en FANTASTISK komplimang om jag
"skapar både en vakenhet och ett lugn" i Dig,
- finare än så blir det inte för mig..!
för det är precis så, precis det jag har i mina rötter,
precis det jag ständigt verkar söka efter att vara så
mycket i, eller så nära, som möjligt. vakenheten.
.. och numera då, ännu mer i kombination med just lugn,
för att "allt annat" har sådant enormt tempo och är så..
m y c k e t.
jag förstår precis vad Du menar när Du skriver att
Du blir en betraktare, därför gör det mig så glad och tacksam,
för kan jag göra d e t för någon annan.. DET ..
att inte bara sugas med, plötsligt uppslukad i ett antal timmar totalt
jag knappt vill tänka på eller erkänna för mig själv, i ett sug,
precis som Du skriver, ett intet. jag har tänkt så många gånger,
och bara mer och mer på sistone, hur annorlunda det KÄNNS i mig
när jag ligger och läser en bok till exempel (eller till och med ser en
film eller en serie, som ju ändå de med är på en skärm),
att jag har alltid försjunkit i de världarna totalt
(det är nog därför jag ÄLSKAR att läsa ju),
- men att det är en annan sorts försjunkenhet.. i den bor
en nyfikenhet; den bygger inre bilder, den är inspirerad och,
ja kanske just - vaken - .. medan de stunder jag försjunker,
eller sugs in, i mobilen på instagram blir jag dels nästan alltid
nu tom efteråt (!) och kan till och med fysiskt känna mig lite
'borta', som om bortkopplad från mitt eget eller mig själv på
ett sätt som inte alls känns behagligt eller bra.
jag undrar hur många som känner så. jag tror vi är många.
jag tackar Dig, från djupet, för Dina enormt fina och betydelsefulla
ord. jag tar dem med mig. de gör skillnad i mig. TACK..!
hjärta hjärta till Dig för detta..
Citatet nedskrivet... Precis så. Kanske vi (iallafall de flesta av oss) känner en slags kollektiv utmattning efter att redan, vid det här laget, ha levt ganska många år i delandets tidevarv...att det ändå känns på djupet nånstans att det blir för mycket ibland, som Du säger. När vi lyssnar inåt hörs lite obestämbara men ändå tydliga signaler om det. Någonstans missar vi att det också finns heliga ting: sånt som inte ska delas, eller inte nu. Ja...så *ska* det få vara.
Å, Hannah - tack *själv* för värmande ord! Glad att jag kunde glädja Dig.
Så är det, och det är så viktigt att se - att vi påverkar varandra, att vi kan hjälpa varann.
Jag känner exakt samma med mobil vs läsning. Nu vet man ju dessutom att hjärnan påverkas väldigt annorlunda av skärmar och överflödet av intryck. Själv känner jag numera bra igen den där nästan translika, tomma bortkopplingen där det på något sätt känns som att jag gjort mig själv lite...ja, lite sjuk faktiskt.
Och jämför man då med läsning, eller att bara just betrakta något i tystnad, inrikta sig på att på riktigt S E...åh, vilken skillnad. Har Du läst Annie Dillard? Hon är en av mina förebilder där. T.e.x hennes 'Pilgrim at Tinker Creek' är språkligt så vacker och intensiv och hon S E R verkligen...rekommenderar henne varmt. Inspirerande.
Jag försöker begränsa nätet (i synnerhet Insta m.fl.) allt mer, men vad det är *svårt*...! Inte klokt hur lätt det är att dras med.
På kvällen strax före läggdags har jag ofta en känsla och ett sätt att vara som jag önskar ha mer av under dagen - stillad, lugn, eftertänksam; bättre på att vara i stunden, bättre på att koncentrera mig. Då "smakar" jag på alltid igen, om Du förstår vad jag menar... På orden, på bilder. Om jag har en vacker bok med mig i sängen kan jag ligga och läsa samma mening flera gånger bara för att ta in den, eller låta blicken vila länge på en bild. Utforskande, betraktande men alltid lugn...som när jag var barn. Vaken och lugn, som Du skrev. Minns Du hur det var (det tror jag på något sätt!)...? Jag har så tydliga bilder från sagoböcker på näthinnan ännu idag, så jag "åt" dem med ögonen. Vilken rikedom.
Varje gång jag blir inspirerad (tack igen!) att tänka vidare på dessa saker är jag nästan beredd att kasta ut all teknologi...! ;) Men det går ju inte, och gott har den ju också fört med sig. Men helt klart är att jag/vi behöver ta tillbaka kontrollen, sitta i förarsätet och inte bara låta det köra iväg med oss. Det ÄR fint att prata om det; och det hjälper.
Önskar Dig (och mig) en lugn, rik, betraktande helg där vi är hemma hos oss själva, här och nu....
Varma kramar!
svarar sent, men just glädjad (så kan man nog inte säga egentligen), joanna..!
{...} 'lite sjuk faktiskt' - just så ..
jag tänker att en del {kanske även det bevisat i forskning}
kanske är det där oändliga, det är svårt att hantera och svårt
att själv då begränsa.. att det går att 'scrolla' i evigheters evighet,
en bok har en sista sida, en film, - & till och med en serie; ett slut..
vad fint med en rekommendation..! TACK..!
henne har jag inte läst något av och tar tacksamt {alltid} emot lästips..!
skrev just om det Du skriver om här, tänker och ser jag nu.
för min del, den där tysta, 'ensamma' stunden innan sömnen.
då kan jag vara i ro. just den, tänker jag nu när jag sätter ord på det
vidare, är vad jag behöver skapa mer av för mig själv.. för jag förstår
precis vad Du menar, - då smakar jag på allt.. alltid lugn. vaken och lugn.
så läste jag också som barn, och gör fortfarande, ser allt i bilder,
därför kanske det - just lugn - som infinner sig så sällsamt med böcker.
ja.. vilken rikedom..!!
jag tackar Dig, varmt varmt, för de här tankarna, joanna..!
för påminnelsen och delandet.. det gör skillnad. TACK..!
varm kram också..!
hannah
Post a Comment